Justin Townes Earle - All In: Unreleased & Rarities (The New West Years)
New West/Border
Betyg 5/6
Det har gått fyra år sedan Justin Townes Earle dog, 38 år gammal, och det har blivit dags att påbörja de sedvanliga arkivrensningar som är standard i musikers eftermäle. Cyniskt och utstuderat, måhända, men när en sådan utgrävning sker med den här sortens fingertoppskänsla, och när det återfunna har den här kvalitetsnivån, då finns inte mycket att invända.
Om det finns en röd tråd att skönja i den här spretiga samlingen sånger så handlar den om styrkan i en välskriven låt. De flesta är Justin Townes Earles egna, och när man betänker att det rör sig om sånger som i de flesta fall inte landade på något av hans album är lägstanivån svindlande hög. Att samlingen dessutom är kryddad med enstaka covers understryker tesen om Den Välskrivna Sången, och visar samtidigt att Justin Townes Earle står sig väl intill de största. I mäktiga Far from Me till exempel gör han rättvisa åt både låtsprivaren John Prine och åt den hjälte Justin Townes mellannamn syftar på.
Sex hemmademos inför hans sista album The Saint of Lost Causes inleder samlingen, och även om det är svårt att tänka sig hur det albumet hade kunnat förbättras är ändå de ratade låtarna på minst samma nivå som de som kom med där. Minst. I sina ljudtekniskt synnerligen enkla akustiska tagningar låter de countryblues samtida med Hank Williams, och i åtminstone Cold Comfort är det faktiskt kvalitetmässigt på den nivån dessutom.
PÅ samma sätt blir det tidlöst när han gästade sin far Steve Earles radioshow på SiriusXM. Inte i bluesen Champagne Corolla, som är en kul och egen variant av det annars uttjatade temat om bilar/kvinnor men inte mer än det. Hans tagning av Mance Lipscombs So Different Blues däremot klingar i Merle Travis tradition och har helt andra bottnar.
När solodemos ställs direkt mot (tidigare släppta) färdiga studioversioner med komplett band slås man av att Justin Townes Earle musikaliskt hade tjänat på att representeras av enkla fältinspelningar i större utsträckning. I demon till Appallachian Nightmare till exempel överträffar han pappa Steve på faderns hemmaplan, både avseende hillbillyplockande på gitarren och i skildringen av ett livsöde lika tragiskt som hans eget. Den dova bandversionen som följer direkt på demon har inget att erbjuda i jämförelse. På samma sätt är det med Over Alameda, först som naken ensamdemo som får hårstrån att resa sig, och sedan i den färdiga bandversionen från hans sista album som inte har samma effekt.
En avslutande akustisk tagning av Graceland slår sista spiken i diskussionen om Den Välskrivna Sången. Utan Paul Simons stora instrumentering och komplexa multietniska arrangemang står den avklädd som en i grunden en lika briljant folksång som vad som helst ur Paul Simons tidiga karriär, och - nota bene - som en sång som sitter utmärkt bekvämt i Justin Towne Earles samlade katalog.
9 september 2024