Mark Olson & The Original Harmony Ridge Creek Dippers

Glitterhouse/Amigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2000)

Inom Företags-Sverige är ett av modeorden just nu synergi. Synergieffekt är när summan blir större än de adderade beståndsdelarna tillsammans, det vill säga ett plus ett blir fyra. Paret Mark Olson/Victoria Williams skulle kunna fungera som overheadillustration på vilken företagsledningsföreläsning som helst. Båda har ända sedan sina första inspelningar var för sig åstadkommit storverk, hon redan från början som soloartist och han som ledare för Jayhawks. Men när de träffades började det slå gnistor på allvar, något som först märktes på Olsons kärleksförklaring Miss Williams' Guitar på Tomorrow The Green Grass.

När Mark Olson lämnade Jayhawks 1995 för att flytta till Joshua Tree (mest känt - sant eller falskt - som platsen där Gram Parsons kropp brändes upp i fyllan och villan, vad ni Bono-fans än säger) tillsammans med Victoria Williams klev båda ur strålkastarljuset. Victoria Williams hade visserligen fortfarande solokontrakt med ett stort skivbolag, men huvudprioriteten blev trion The Original Harmony Ridge Creek Dippers som de startade tillsammans med vännen och multiinstrumentalisten Razz. Sedan 1997 har OHRC släppt en skiva om året, inspelade under enkla förhållanden hemma i parets hus, och med en tydlig country- och folkanknytning, där Razz huvudsakligen har spelat fiol.

Skivorna har bara varit åtkomliga via Internet direkt från parets veranda, eller lättare direkt ur deras hand under deras turnéer (de var länge i Sverige både hösten 1998 och sommaren 1999). Här kliver Mark Olson fram som soloartist, men skivan är lika mycket resultatet av samarbetet i trion som vanligt. Razz får spela bas och mandolin lika mycket som fiol, och dessutom har man lånat in gästmusiker, vilket gett musiken en tydligare rockkaraktär liknande den Jayhawks skapade när Mark fortfarande ledde bandet. Den största skillnaden är att man sökt sig till en studio för inspelningarna. Nu märks det inte särskilt tydligt, utan att vara utstuderad lo-fi är det här knappast en skiva för hifi-fantaster.

Texterna är fortfarande jordnära, vare sig det handlar om hyllningar till gamla släktingar som utvecklade Marks förhållande till både landskapet och kulturen, eller politiska pamfletter. Meeting In Lone Pine handlar till exempel om lokala försök att dölja transporter av kärnavfall, och Ben Johnson's Creek om en bondes försök att rädda sina marker från landexploatörer. När musiken blir så där trevligt Keith Richards-släpig som på Linda Lee är det svårt att värja sig. Och när Victoria Williams tar ton är det helt omöjligt.

Skivrecension