(Dubbelrecension med Sweet Apple – Love & Desperation)
J Mascis är den enda som kan hålla fler bollar i luften samtidigt än Jack White, och i sitt umptonde sidoprojekt trummar han sjuttiotalsrock ihop med bland annat folk från en av hans andra bisysslor Witch. Och även om omslagsbilden snyggt parafraserar Roxy Music så är det framför allt Alice Cooper som är riktvärdet här. Finsmakare hör uppenbara omskrivningar av dennes Ballad of Dwight Fry och inte minst Generation Landslide, medan andra enkelt drar paralleller till Backyard Babies och Eagles of Death Metal. Den svaga länken är John Petkovics röst, som visserligen rosslar genretypiskt men i övrigt saknar minnesvärda karaktäristika, men det vägs upp av att den uppmärksamme kan spåra såväl röst- som gitarrfragment från J Mascis himself.
När Hellacopters-Nicke Andersson debuterar med sitt senaste projekt är influenserna desamma, men kvaliteterna omvända. För Nicke har rösten och engagemanget, men saknar de riktigt hårdslående låtarna. Kanske skulle ytterligare ett projekt, gemensamt för alla nämnda, göra susen?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
