Ur den första svenska punkgenerationen är Thåström en av ytterst få som konsekvent vägrat gå uppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch.
Istället har han i sin gedigna rebelliositet byggt upp en oberörbarhet, där han kan strunta i alla branschregler och göra precis vad han har lust med. Sedan ett decennium använder han likt åldrade förebilder som Dylan och Lou Reed den positionen till att bygga mörkt malande ordrika hågkomster från yngre dagar i europeiska storstäder.
Det mullrar av det fortfarande av pukor och elektronik och slamrar av metallskrot, och Thåström kryddar sin ödesmättade lyrikrecitation med sina metaforer – från de gamla vanliga sjömännen och fregatterna via ryska poeter till mer oväntat Socker-Conny. Med melodierna bortrationaliserade för maximal suggestion fortsätter Thåström vara ett fascinerande unikum.
