Kings of Leon - hedonister

(Ursprungligen publicerad som "3X Hedonister" i Nöjesguiden den 8 oktober 2008)

Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.

Kings of Leon

Text: Patrik Forshage

Kings of Leon har inte kokstävlingar med andra band så ofta numera och pissar bara i de tv-apparater som verkligen förtjänar det.

Nathan Followill är storebror till Caleb och Jared, och utgör tillsammans med kusin Matthew Kings of Leon. Men Nathan har inga ambitioner att vara ett föredöme för sina lillebröder, tvärtom. När det framåt eftermiddagen har blivit min tur att träffa honom på det posha designhotell i Soho där bandet bor har han hunnit göra ett antal intervjuer under dagen. Minst lika många mojitos har han dessutom hunnit med, att döma av blick, lätt sluddrande tal och – det kanske tydligaste tecknet – de tomma glasen på bordet framför honom.

Det nya albumet Only by the Night är verkligen stort. Är det skräddarsytt för arenaspelningar?
–Ja, det är det. Vi ville göra något riktigt mäktigt. Men skit i det. Hoppa över frågorna om det nya albumet, jag lovar att inte uppfatta det som oartigt. Fråga om det du vill veta istället.
Jamen det finns saker om ert nya album jag vill fråga om. Om det är ok? Jag vill till exempel veta vad som ligger bakom Calebs plötsliga religiösa grubblerier.
–Du och resten av världen. Ibland tänker jag att det hade varit bättre om vi inte hade gjort de där nya låtarna. När Caleb sjunger om "the crucified USA" så handlar det om att det amerikanska folket är jävligt dåliga på att ta ansvar. De röstar fram dårar som presidenter, och sedan sitter de hemma och klappar sig på magen.
"Jesus don't love me anymore" sjunger han också. Det är sensationellt från någon som gått ut så öppet med sin kristna bakgrund och grundsyn som ni gjort.
–Äsch. För det första har ingen av oss minsta minne av att ha spelat in den låten. Vi var så skitfulla den natten att vi inte kommer ihåg ett skit. Kvällen efter tyckte vår producent att vi skulle spela in lite extramaterial till b-sidor och så, och vi sa att, fine, då gör vi Cold Desert. "Men den satte ni ju igår kväll", svarade producenten, och vi blev helt paffa. "Jaha, gjorde vi? Hur låter den?"
–För det andra sjunger Caleb faktiskt inte att Jesus inte älskar honom. Han sjunger "don't", inte "doesn't", och det är menat som en uppmaning till Jesus att sluta älska honom. Caleb mådde verkligen skitdåligt under den perioden. Skuld, antar jag. Sprit är som ett sanningsserum för oss, så är det bara.

Skuld är en högst begriplig känsla för den som likt bröderna Followill ägnat hela sin barn- och ungdom åt att resa runt södern med sin predikande pappa, och som sedan upptäckte rock'n'roll via de kassetter med Pixies och The Cure den yngsta brorsan Jared, den enda som fick chansen att gå i vanlig skola, fick av kompisar.

Att gå från den allra mest kristna uppfostran man kan tänka sig till den mest extrema form av rock'n'roll-liv, det måste vara en otrolig omställning. Och kanske en smärtsam sådan?
–Jo, i början var det väl så att man bad Gud om förlåtelse i sina böner. Men när jag tänker tillbaka på vår uppfostran handlade mycket om att skrämma oss till lydnad och Gudsfruktan, och det tycker inte jag är Jesus kärlek.
Ett fyra år långt party, har du sagt om er karriär.
–Det är just så det har varit.
Har ryktet föregått er vid det här laget? Skruvar hotellen fast tv-apparaterna när ni kommer?
–Jag har aldrig kastat ut en tv genom fönstret. Det verkar ju livsfarligt, man skulle kunna träffa en stackars förbipasserande i huvudet med den. Aldrig i livet. Jag har pissat i några tv-apparater dock.
Pissat i dem?
–Men då var de värda det.
Jag antar att du har några Keith Moon-historier om dig som bara väntar på att komma ut?
–O ja, en hel bok. Vill du ha en som handlar om flickor som väger mer än 150 kilo, eller en som handlar om flickor som väger mindre? Höhö. Nä, men allvarligt så har det blivit en hel del, bland annat eftersom det har blivit en del överdrifter med alkohol under åren.
Inte bara alkohol har jag förstått.
–Så sant, så sant. Men vi var tvungna att dra i handbromsen till slut. Det funkade inte längre när man inte kunde komma hem på julmiddag, eftersom mamma började gråta så fort hon såg oss. Vi var bara tomma skal. Då bestämde vi oss för att inte bli ett av de där hårdfestande och hårdknarkande banden som i bästa fall får ihop två hyfsade album och sedan går under. Om vi låter bli att ha kokstävlingar med andra band, som det blev några gånger, kan vi göra sju-åtta skitbra album, och sedan har vi både tid och råd att festa resten av livet.
Så ni lever ett lugnt liv numera alltså?
–Nja. Jag skulle ljuga om jag sa att det var slut med alla dumheter. Men det är inte alls på samma nivå som för.
Ge oss några festtips!

–Lagliga? Ok. Drick mycket vatten så att du inte torkar ut. Festa med folk du litar på, och på trygga platser. Och viktigast – betala kontant. Jag vet inte hur många tiotusentals dollar jag blivit av med genom att lämna kortet i baren. I övrigt har jag nog inga tips. Om man har levt i en virvelvind i fyra år hinner man liksom inte stanna upp och analysera.

----

Hedonistintervjun med Soundtrack of our Lives hittar du här.

Hedonistintervjun med Hästpojken är gjord av en annan skribent och hittas förmodligen på Nöjesguidens hemsida