”I don’t need a symphony to sing my song, cause there’s a choir of angels deep inside my lungs”. Det lågmälda har aldrig funnits hos Hurts, eller det ödmjuka, men riktigt så här pompös har deras storslagna synthpop inte varit förut.
De drag av svärta som fanns framför allt på debuten är till stora delar bortrensade, utom i Rolling Stone, och de elegantare paneuropeiska poserna får inte heller mycket utrymme mer än i Perfect Timing.
Utrymme upptas istället av extroverta dängor och gigantiska ballader, och den dragning till kitsch och till gaydisco som Hurts närt ända sedan Kylie Minogues inhopp på deras debut slår i Why över i närapå Erasure. Men så i Weight of the World låter det istället Bronski Beat igen, och då är man beredd att förlåta även det mest bombastiska.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
