I England är det en mognadsritual att starta indieband – alla måste gå igenom det på väg mot vuxenheten. Av de alltför många som dessutom får spela in skivor drabbas 95 procent av hybris och spelar in fullängdsalbum innan de har tillräckligt med hyfsat material för att fylla ens en EP, och finns där någon minnesvärd låt drunknar den så gott som alltid i den allmänna indiesmeten. Så hur förhåller man sig till ett 14 låtar långt debutalbum med kass titel från ett ungt Birminghamband med lika kasst bandnamn? I synnerhet som det snabbt står klart att de inte har någon identitet utan friskt snor både låttitlar och sound från höger och vänster, somt från Primal Scream, annat från Libertines, ytterligare en del från Oasis och kanske något till och med från Nirvana?
Jo, man förhåller sig glatt överraskad. För lika lite originalitet som finns här, lika mycket sväller det över av smart popkänsla och attityd. När de knockat med Float Forever följer de upp med ettriga Wraith, och behövs det sedan en storslagen stadiumrefräng är inte Peace nödbedda. Harrison Koisser och Douglas Castles gitarrer är lika effektiva rytmiskt funkhackande som massivt feedbacktjutande, allra bäst när de två varianterna sätts ihop, och trots en speltid på 53 minuter blir det aldrig tråkigt.
Helgjutet är det inte på långa vägar, Peace har alldeles för många spretande riktningar för det. Men ett roligt äventyr bjuder de på.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
