Loney Dear: Återkomsten
(Ursprungligen publicerad i ett större textblock om återkomster, där även Salem Al-Fakir intervjuades, liksom flera andra texter av andra journalister)
Om tio timmar ska Loney Dear ge sig iväg till USA för en intensiv turné tillsammans med Andrew Bird. Totalt fem lediga kvällar har Emil Svanängen att se fram emot under de kommande sex-sju veckorna. Men i hans kök i Solna råder ett nästan obegripligt lugn när Emil häller upp kaffe.
–Äsch, det är inget emot 2007. Då gjorde jag 180 spelningar. Bara Peter Bjorn and John var värre. Jag är rätt bra på att förbereda mig. Jag packade redan för ett par dagar sedan, och har man väl accepterat att resväskan blir ens hem är det inte så farligt. Att turnera är stort tycker jag, det är action och äventyr på alla sätt, även ekonomiskt.
Förr var du bekymrad över att turnerandet stod i vägen så att du inte kunde skapa ny musik.
–Jag känner inte så längre. Det var min värnplikt, nästan, att turnera ett halvår samtidigt som jag inte hade någon bostad och var halvvägs in i att göra en ny skiva. Jag vantrivdes och ville bara vara hemma. Jag var lite arg på min manager som såg till att det hände så mycket roliga saker hela tiden, och tog tid från mitt musik-skapande. Men idag skulle jag inte vilja ha den tiden ogjord, trots att det var rätt härligt att vara amatör på äventyr.
I pressmaterialet beskriver du nya skivan som ett "avskedsbrev till sina nära och en sista hyllning till de lojala fansen". Ska du lägga av, alltså?
–Nej. Jag ljög ihop något om att jag skulle göra en teptyk, du vet, ett femdelat verk, med två album om året fram till 2009, och att jag skulle lägga av sedan. Men det gick ju inte. Nu är jag på en annan plats och kan mycket väl tänka mig både album nummer sex och sju. Jag kanske borde ta bort det där avskedet ur pressmaterialet, men någonting ska man ju ha att dementera.
Känner du press nu när du ska följa upp den plötsliga succén du fick härom året?
–Förr släppte jag en skiva, och så kände jag in vibbarna och ändrade lite innan nästa som beställde skivan av mig fick sitt exemplar. Nu med ett skivbolag går det inte att jobba så, och det är lite synd.
Jag försöker göra demografiska undersökningar av min publik, faktiskt, och tror att min typiska lyssnare är en 47-årig man.
(Ursprungligen publicerad i ett större textblock om återkomster i Nöjesguiden i februari 2009. Även Salem Al-Fakir intervjuades, liksom flera andra texter av andra journalister)