Bright Eyes - Five Dice, All Threes
Dead Oceans/Playground
BETYG 3 av 6
Hur mår Conor Oberst, egentligen? Fyra år efter Bright Eyes senaste album stormar han ut i offentligheten igen, och han är så fullständigt övertänd att han inte vet vart han ska ta vägen med alla impulser. Utan eftertanke bejakar han alla spontana infall och redigerar absolut ingenting, och det leder till en spretighet som mörbultar. Kanske lite folkrock? Jajamän, och då tar Bright Eyes i från tårna. Någon dramatisk ballad? Absolut, och den måste nämna självmord på minst ett ställe och Elon Musk på ett annat? Kanske till och med en punkurladdning? Jamen det gjorde de ju bland annat i Desaparecidos, så varför inte?
I allt festa kast överlastar Bright Eyes låtarna med ljud, instrument och effekter som framkallar utmattningssyndrom hos lyssnaren. Det är obefogade scratchpartier (!), det är långa inklippta dialoger ur en Frank Sinatra-film från 1954, det är tärningskastanden, mariachiorkestrar och marschtrumvirvlar. Det är lager på lager av instrumentering, där ett stråkarrangemang manglas av kraschcymbaler och Cat Powers gästspel avbryts av ett illa placerat jazzpianosolo.
"It was the best of times, it was the worst of times" sjunger Conor Oberst, och texterna hade kunnat användas som textbokexempel på bipolära symptom, med ibland storslagna planer och euforiska utrop och däremellan djupt deprimerade konstateranden som "I'd never thought I'd see 45, how is it that I'm still alive?"). En låt radar upp allt han hatar, i synnerhet alla religioner men också sig själv, och vid minst tre olika tillfällen återkommer Conor Oberst till självmord i texterna, ett av dem dessutom illustrerad med inklippt förtvivlad gråt från någon filmdialog.
Nationals Matt Berninger försöker bringa lite balans i sakernas tillstånd genom att ta över huvudansvaret för The Time I Have Left, men Conor Oberst låter sig som bäst distraheras en stund innan han är på det igen.
Går skivan då överhuvudtaget att lyssna på? Det beror på. Den sensationslystne voyeuren får sitt lystmäte av spektakulära känslosvängningar, inte tu tal om saken, och en psykologistuderande har material för hela sin utbildning. Den som bara är ett vanligt Bright Eyes-fan har ett knippe fina låtar med Conor Obesatt sedvanliga kvalitet under lagren av dramatik och infall, inklusive starka refränger att sjunga med i. Men man hade i de flesta fallen kanske velat höra dem i enklare demoversioner innan alla spontana pålägg.
Vore jag Mike Mogis eller Nate Walcott skulle jag vara mycket uppmärksam på mitt bands frontman, för Five Dice, All Threes är full av varningssignaler som nog bör tas på stort allvar.