Julkalendern 12 december - Peter Morén
Utanför Peter Bjorn and John är Peter Morén också SunYears. För att inte tala om att han är konstnär.
Hur var ditt 2024?
- I början av året fick jag för tredje gången vara med på ett James Yorkston-album inspelat i Studio Rymden. En ynnest att vara med i James värld och hänga med hans svenska "band". I september-oktober hade jag idolen och vännen Robert Forster här en månad och producerade hans kommande album. Tillvägagångssättet, att repa sju dagar, spela in sex dagar - på INGRID - och mixa fem dagar, var oerhört inspirerande. När Robert åkte hem var bara masteringen kvar! James och Robert är såna tydliga auteurer med en tydlig vision och idé om vilka de är och vad de gör. Det där har nog smittat av sig även på mig och min självbild.
- Jag pratade med Peter Bjorn and John-John om det nyligen att det tog tid för mig att acceptera att jag är konstnär med ett unikt uttryck att odla och förädla och inte ska skämmas över det. Länge hade jag nåt slags lutheranskt dåligt samvete för att jag kunde leva på musik å ena sidan och å andra sidan ett slags inre kommersiellt krav att man kanske borde skriva hits till sig själv eller andra. Nu har allt det där runnit av mig och jag tänker fortsättningsvis - så länge pengarna räcker - bara göra det jag vill och som känns bra i magen. Det brukar bli bäst så. Jag kommer ihåg när jag först flyttade till Stockholm och träffade folk som på fullt allvar sa att dom var konstnärer. Jag tyckte det lät så pretentiöst och skrattretande. Nu är jag där själv!
- Jag har försökt ta mitt SunYears vidare genom att boka små gig på egen hand runtom i Sverige. Har spelat såväl i privatpersoners trädgårdar som på små minifestivaler i skogen liksom mer traditionella klubbar. Det är svårt att börja om från början i min ålder, men jag brinner så för detta och har också känslan att polletten börjar trilla ner runt omkring att detta nu är mitt huvudsakliga artistfokus.
- Om man vågar gräva där man står är medelåldern en känslig men fertil period för en låtskrivare. Ja nästan mer än tjugoårsåldern oavsett gängse rockmyt. Det dräller av minnen och upplevelser att ösa från, som du dessutom kanske fått nya perspektiv på. Har du barn växer dom upp med allt vad det innebär, vänner kanske går igenom skilsmässor och missbruksproblem, dina egna släktingar blir äldre och en del kanske lämnar oss. Även närstående i din egen ålder kanske går bort i sjukdom. Det ger upphov till en massa existentiella grubblerier. Då är det lättare att se och glädjas åt det man har och också hitta massor av saker man behöver ventilera och skriva av sig om. Så jag skriver mycket, låtar läggs på hög! Världsläget önskar man nästan att man slapp förhålla sig till men det tränger sig på och ger ofta sordin på stämningen. Två glädjeämnen har varit våran hund Sickan vi skaffade förra året och även våran nya sommarstuga. En tillflykt och en växelverkan i boendet som ger massor.
- I oktober genomfördes den hyllningskonsert till Olle Adolphson på Cirkus som jag varit med om att initiera och arrangera. Utöver att jag sjöng några låtar och jobbade med produktionen bakom, åkte jag också på en konferencier-roll i elfte timmen. Nervöst och ovant men en ny erfarenhet, och jag tror det gick ok. Konserten filmades för tv så efterarbetet pågår. Jag är också verksam i Olle Adolphson-sällskapet så kanske blir ännu mer Olle-relaterat framöver. Att hylla den jag tycker var vår bästa svenska låtskrivare hitintills gör också att jag själv inte har nåt vidare behov att skriva på svenska. Jag är väldigt nöjd och bekväm med engelska just nu.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
- Om jag ska gå på det jag faktiskt lyssnat mest på är det kanske lite otippat dött lopp mellan två album med instrumental gitarrmusik. John Leventhals Rumble Strip har förvisso två spår där han sjunger tillsammans med hustrun Rosanne Cash men annars är det finstämt i något gränsland mellan folk och I guess "americana" - jag har lite svårt för den termen som samlingsnamn, så luddig och kan vara nästan vadsomhelst - men även stycken som tydligt har klassiska influenser. Julian Lages Speak to Me kommer väl mer från ett jazzhåll men är även den lite svårdefinierad genremässigt vilket bara gör det mer intressant för mig. Det blinkas åt alla möjliga håll, även skev rock'n'roll. Jag har varit besatt av gitarr hela mitt liv, men främst som en riffmaskin och komplement till låtskrivare och sångare. Visst har jag gillat instrumental musik men mer perifert. Under pandemin började jag mer och mer skriva egna bitar där jag känner att vissa riff och ackordgångar inte behöver sång och text. Och i och med det söker jag mig mer mot att lyssna på instrumental musik också. Det ger ro i själen att slippa sång ibland. Älskar ljudet av finger mot sträng när det verkligen hörs att de möts! Både Julian och John har en egen ton samt fina slingor som tränger igenom och stannar kvar.
- Om man ska gå på mer väntade "singersongwriter"-val lyssnade jag mycket på Bill Ryder-Jones Lechyd Da, ett konsekvent genomfört album som trots stora ambitioner håller ihop så fint i sin ljudvärld och intima tonfall. Jag har lyssnat på alla Bills tidigare album och alltid gillat hans uttryck, inte minst hans röst som kryper under skinnet. Men det här är väl hans mangum opus so far. Sen damp Michael Kiwanukas nya ner nyss! Både skivorna ger en tydlig smak och färg även om jag inte kan peka på exakt vad. Small Changes har en tillbakahållen, smakfull men svängig produktion. Trummorna, gitarrerna, stråkarna och låtarna, allt toppen. Skivan känns kort fast den inte är överdrivet kort, vilket är ett bra betyg. Så dött lopp även mellan dessa.
- Jag måste också nämna Vampire Weekend, favoriter som alltid överraskar och känns igen samtidigt samt Adrienne Lenkers underbara soloskiva. Här hemma vill jag pusha för tre album det stått alldeles för lite om. Mathias Zachrissons. Vidderna, så verkliga, en spirituell känslosam popresa mästerligt spelad och arrangerad helt av Mathias själv, man baxnar. Samt Nicolai Dungers jättefinaMelody Rules - han har inte fel! - och Julia Logans steg framåt på Faraway Nearby. Det finns många fler album jag gillar men skulle ju egentligen bara nämna ett.
Vad ser du fram emot under 2025?
- Jag gjorde klart 90% av en ny SunYears-platta redan 2023. Men av olika anledningar har vi inte fått ut den i år. Så tanken är att börja släppa låtar i januari och fortsätta spela live när tillfälle ges. Vet inte exakt när hela albumet kommer. I maj kommer Robert Forsters album och förhoppningen är att jag och hans svenska band turnerar med honom i Europa på hösten.
- Peter Bjorn and John kommer också lite oväntat turnera lite under våren. Ren nostalgi, "classic album"-turné för Writers Block i USA. 19-årsjubileum låter inte superhett. Men en festivalarrangör budade på just detta koncept och vi kanske kan fortsätta 2026 när skivan fyller jämt och mjölka vidare. Vi har faktiskt även börjat jobba på lite ny PBJ-musik, första gången på väldigt länge, i samarbete med en annan artist som man får gissa vem det är. Vi gör nog klart det under nästa år, så får vi se när det släpps.
- Jag har även lite lösa planer på att göra en gemensam duo-skiva med Josh Rouse. Vi hittade varandra när jag var i Nashville förra vintern och skrev lite fina låtar ihop och i våras gjorde vi några spelningar. Så kanske åker jag till Nashville igen och eller så kommer han hit. Inget bestämt!
- Jag ser att Madison Cunningham jobbar på ett nytt album och det ser jag framemot. Jag tycker hon är en av de absolut bästa, mest intressanta låtskrivarna just nu. Annars ser jag fram emot mer sommarstugehäng och kanske en resa till Italien. Jag längtar alltid till Italien men det blir sällan av.