Hello Kinski: Almost Famous
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2008)
Hello Kinski har skaffat många nya kilo muskler på sitt andra album Movers and shakers som släpps nästa månad, och de skäms inte när förebilderna lyser igenom. Nöjesguiden tog en fika med sångaren, gitarristen och låtskrivaren Eric Zetterfalk.
Hello Kinski. Ni känns deffade på nya skivan. Har ni haft ett hårt träningsprogram?
— Inte direkt. Men vi har satsat på sådant vi klarar av, på ett annat sätt än på vårt första album. Då var vi kanske lite… osäkra, och även om ingen annan hörde det så pratar vi om första albumet som vår garageplatta. Nu kör vi hårt på sånt vi klarar av, och då blir det mer arenarock av det.
Det var en av mina första reaktioner också. Simple Minds, nästan.
— Det har fler än du sagt, men jag har faktiskt aldrig lyssnat på dem. Grejen var att vi spelade in 30 demolåtar, och från början var det väldigt mycket synthar. Men så småningom kände vi att vi inte ville överdriva det där, och eftersom vi har en skitbra gitarrist i Mikael Gomilsek blev det mer och mer gitarrer ju närmare slutmix vi kom. Synthar är bra, men till slut återupptäcker man gitarrerna. Dessutom vill vi ju kunna spela våra grejer live också.
— Den här gången har vi prövat att fixa lite backtrack, men när vi skulle försöka oss på att använda det för första gången, på Café String, gick det riktigt illa. Det är så litet, och deras ljudanläggning räckte inte. Eftersom vi har en studiotekniker med i bandet så kör vi med in-ear-monitorer, även om det är lite mökigt, och vi märkte inte att hela backtrackgrejen la av förrän vi hade spelat färdigt. Folk kom fram och sa att det var skitcool att vi inte hade gjort någon grej av att hela synthväggen försvann utan bara fortsatt som om inget hade hänt. Men vi märkte ju aldrig att något hände.
Jag tycker att nya albumet låter oerhört kommersiellt, med flera klara hits. Särskilt andra halvan.
— Det är inget vi har tänkt på. Tvärtom, nästan. Jag menar, vi har ju nästan inga refränger, bara en massa verser. Hits är inte någon av våra starkare kvaliteter, tycker jag, för mig betyder "hits" snarare slätstrukenhet. Jag blir lite orolig, tycker du att andra halvan av skivan är utslätad?
Inte alls. Bara att den har omedelbara och självklara låtar.
— Okej. Jag har hört andra tala om att albumet skulle vara uppdelat i en första U2- och Radiohead-halva och en andra Talking Heads-halva.
Ja, hur tydlig får man vara med sina influenser?
— Det där Talking Heads-tjatet som bland annat du håller på med är ju inte helt taget ur luften. Jag har lyssnat djävulskt mycket på dem, framför allt när jag var yngre, och Tina Weymouths sätt att spela bas är genialt. Just det har vi nog försökt låna mera medvetet. Men annars tänker jag aldrig att jag ska låta som den eller den, det handlar nog mer om vem man har vuxit upp med. För min del är det väl det vanliga. Talking Heads, Morrissey. Och Squeeze.
Squeeze?
— Javisst. Vilket låtskrivande! Det var en lärare på gymnasiet som fick mig att börja lyssna på dem. Jag har inget emot att man jämför oss med andra, det är ju sånt som gör att man blir nyfiken på ett band, och det vore ju bara larvigt att säga att man inte låter som något annat. När någon nämner ett band vi skulle likna men som jag inte lyssnat på brukar jag gå hem och lyssna på dem. Roxy Music, till exempel, och det kan jag hålla med om. Simple Minds, samma sak.
Radiohead är en annan influens, alltså. Har Hello Kinski en experimentell ådra?
— Nja. Vi repar in våra låtar innan vi går in i studio. Där går det inte att skapa, det är en väldigt oinspirerande situation. Men efter inspelningen är det mycket datorarbete, när inspelningarna har fått vila sitter vi alla hemma och småpillar med materialet innan vi ses igen. Men experiment behöver ju inte vara konstiga ljud, det som är experimentellt för oss kan vara helt ordinärt för andra, och tvärtom.
Så nu är det dags att slå igenom?
— Sjävklart. Vi är så fantastiskt nöjda med nya albumet. Om folk inte skulle gilla det, då har jag ingen aning om vad som är fel.
Hello Kinskis andra album heter Movers and Shakers (I can hear music/GDC). Det släpps den 27 februari och recenseras i nästa nummer av Nöjesguiden.