Loosegoats - Det stora uppvaknandet

(Publicerad i Nöjesguiden maj 20212, som del i artikeln ASKAN ÄR DEN BÄSTA JORDEN)

"Det är först när man ger upp som det blir nått nytt. När man släpper taget tar man steget." Orden kan verka klyschiga, men så är det ju ofta med sanningar. Och Markus Krunegård är inte den enda som vet om att askan är den bästa jorden. Nöjesguiden har talat med tre artister som förlorat något viktigt, genom dödsfall, sjukdom eller flytt, men som alla tre har använt sina förluster för att komma ut starkare.

"The big awakening is the big sleep". Så sjunger Christian Kjellvander på Ideas for to Travel Down Death's Merry Road, och för honom innebar det stora uppvaknandet att Loosegoats blev ett aktivt band igen, att de elektriska gitarrerna åter kom till användning och att hans texter blev ännu starkare i sitt självutlämnande.

– Det är så det är. Människor dör, och först då förstår man vad som är viktigt och väsentligt. Är det ingen närstående som dör på ett tag, vaggas man in i vardagen. Och sedan – Boom! – så kommer det igen. Jag börjar känna att jag har en livsåskådning som en 50-åring.

Djupast avtryck på Loosegoats nya album har lillebror Gustaf Kjellvanders bortgång förra sommaren förstås gjort.

– När Gustaf gick bort kände jag att jag aldrig ville göra musik mer. Men nästa känsla var att jag bara ville vara med Loosegoats. Vi hade pratat om en ny skiva med Gustafs Sideshow Bob, och en gemensam turné med Sideshow Bob och Loosegoats. Sedan dog farfar för en månad sedan, och till begravningen skulle jag låna en av hans kavajer. I fickan hittade jag det lilla häftet från Gustafs begravning, eftersom farfar hade haft just den kavajen då. Det var ganska jobbigt. Men sanningen är ju att jag tänker på Gustaf varje dag, flera gånger om dagen. Jag tänker nog på döden lika ofta som det sägs att män tänker på sex, hur var det, var trettionde sekund? Det kanske låter deppigt, men de andra 29 sekunderna tänker jag på hur jävla fantastiskt livet är.

När du sjunger till Gustaf i For the Love of handlar det om att han ska visa dig himlen, så småningom.

– Det är ord som är laddade, och det ger en sakral känsla. Men jag är ju inte religiös. Eller… åtminstone inte som där vi bor nu, på landet i Sörmland. Det är inte direkt ett bibelbälte, men på söndagarna kör bilarna tätt på väg till kyrkan. Kyrklig är jag inte, men jag tror att det finns mer än bara just nu. Det måste finnas något bortom. För oss människor att förstå det vidunderliga som är livet, det är ungefär som en hund som försöker förstå V75 – det går helt enkelt inte.

Ditt album Faya handlade om din pappas död.

– Att det blir så personligt handlar mycket om att jag skriver för framtiden, eller rättare sagt för mitt framtidsjag, eftersom jag är så glömsk. En stor författare för mig är Raymond Carver. Han kan göra en liten grej så stor, på ett fint sätt, och så lyckas han alltid lägga till en liten twist. Jag valde tidigt att sjunga om mig själv. Men visst är det märkligt att hänga ut sig själv på det sättet.

Mer än om lillebror handlar det den här gången mycket om just Loosegoats.

– Det var det enda som kändes relevant att skriva om. Om oss. Jag vet, det är extremt navelskådande. Men jag har landat i att den bästa konsten är just så navelskådande, annars blir det bara stora tomma gester och Oasis av det istället.

Failure handlar om Loosegoats sista dagar, då för elva år sedan.

– När vi körde av vägen i Bergen i Norge var det verkligen sista sucken för oss. Vi hade redan hamnat i någon sorts stiltje innan, och var så långt uppe i vårt eget rövhål att det var hemskt. Idag kan jag höra att vi var väldigt bra då, rent musikaliskt, men det hörde jag inte då. Så luften gick ur, och vi kände nog allihop att vi inte hade någon lust att fortsätta då. Nu tar vi paus, bestämde vi. Planen var istället att göra en andra Songs of Soil-skiva tillsammans med Gustaf, men så bråkade vi, och dagen därpå skrev jag en låt som jag kände att jag kunde köra själv.

Men trots alla år på egen hand är Christian bestämd i sin uppfattning att Loosegoats aldrig la av.

– Det har gått så många år, och vi har varit på gång många gånger. "Nu kör vi! Nä. Men nu då! Nä." Men jag menar verkligen att Loosegoats aldrig har lagt ned. Vi är ett gäng gamla polare som man kan göra musik tillsammans med, det har bara inte blivit av på väldigt länge.

Och när Christian Kjellvander nu åter spelar med Loosegoats har elgitarrerna kommit till heders igen, och det skramlar avsevärt mer än på hans soloskivor.

– Efter sista Loosegoats-skivan hade jag kunnat fortsätta i två olika riktningar, och nu testar vi hur det skulle ha blivit om jag inte hade valt stilla akustiska sånger. Mina soloskivor är gjorda så att jag kan spela låtarna var och när som helst, filtrerade genom min känslostämning. Loosegoats-låtarna däremot är gjorda för att funka just i den kontexten.

Finns det en fortsättning, undrar jag, och Christian nickar och ler.

– Vi funderar på det. Jag tycker att det ska finnas en fortsättning, parallellt med det jag gör själv. Alla andra kommer att peka på det, så jag kan väl lika gärna säga det själv – Neil Young återvänder ju alltid till Crazy Horse, även om det går många år emellan ibland. Det är dels den där kamratrelationen som gör det, tror jag, dels en vilja att få göra oväsen.

Loosegoats Ideas for to Travel Down Death's Merry Road (Startracks/Cosmos) finns ute nu.

Läs de andra två artiklarna under "Askan är den bästa jorden" med Joel Alme och Edith Backlund.