Salem Al Fakir: Återkomsten

Från ingenstans trodde vi att han kom. Men Salem Al Fakir hade levt för sin musik under många år, och stod pall när grammisar, spelmanspriser och Nöjesguiden-utmärkelser haglade över honom. Snart sommarpratade han i radio, underhöll i Allsång på Skansen, spelade i Berwaldhallen och var huxflux folkkär. Nu är det dags att ta nästa steg. 

Hinner man med själv i en sådan virvelvind?

–Jag har ju hela tiden varit mitt i bubblan, och där ser man inte riktigt vad som pågår. Det är klart, man inser ju att det går bra när man säljer ut tre fulla hus i Berwaldhallen, och skivan sålde ju väldigt bra, i sin egen lite konstiga genre. Men man gör ju inte musik för priser och utmärkelser, eller ens för skivförsäljning. 

Hur följer man upp den sortens succé?

–Det är faktiskt svårt, och lite farligt. Risken finns att man missar en massa spontanitet. Min första skiva var ju gjord bara för mig, hemma i källaren, men nu vet jag att massor av människor väntar på att lyssna. Jag har unnat mig att vara eftertänksam, och låta det ta många vändor. Det sista till skivan skrev och spelade jag faktiskt in alldeles nyss. Men, hur ska jag säga det här utan att låta nonchalant, jag måste fortsätta att göra musik som jag tycker om, inte som jag inbillar mig att andra ska tycka om. Jag hoppas att de som köpte min förra skiva köper den här också, men om de slutar komma på konserterna fattar jag att något blev fel. Vad? Det går inte att säga. Det kan vara fel just i stunden, det kan bero på att det är tjurens år eller råttans år.

Varifrån är pressen störst?

–Utan tvekan från mig själv. Min mor försöker få mig att lugna ner mig, "ta det lugnt, det är tillräckligt bra så", men jag måste hela tiden bevisa för mig själv.

Så vad skiljer kommande Astronaut från This Is Who I Am?

–Jag har gjort det mesta själv den här gången också. Skrivit låtarna och texterna, spelat in, producerat. Några kompisar har varit med från mitt liveband, och Svenska Radiosymfonikerna är med på ett spår. Men jag skriver om helt andra saker nu, och är mer lekfull i texterna, med förvrängningar och förvridna porträtt. Musiken avspeglar var man är, och för min del har jag jobbat väldigt mycket, haft en massa kul men också råkat ut för ledsamma saker. Jag hoppas att det hörs.

Det där med att du gör allt själv, är du ett kontrollfreak?

–Jag jobbar väldigt tätt i team med min A&R, Klas Lunding, och just nu försöker han få mig att släppa sargen, att inte kolla allt hela tiden. "Nu kan du andas ett tag", liksom. För jag är ett kontrollfreak, med exakt koll på varje ton och på varje siffra i inspelningsbudgeten.

(Ursprungligen publicerad i ett större textblock om återkomster i Nöjesguiden i februari 2009. Även Loney Dear intervjuades, liksom flera andra texter av andra journalister)