Han är konstant otrogen mot sin americana och trivs lika bra i såväl skamligare som mer elektroniska sängar. Efter åratal i Burek V och Eve & The Last Waltz ger sig Mats Grönmark till slut ut på soloäventyr. Det var på tiden. Tillsammans med Christian Gabel (1900) och en drös meriterade americanamusiker gör han nämligen storverk med sin gedigna kollektion låtar.
Lika stark är hans röst, som visserligen aldrig når upp till målet Neil Young men landar i trädtopparna i närheten av J Mascis och Jesse Malin, och det är ju inte fy skam. Särskilt trevligt är det att han återkommande är otrogen americana-genren och hamnar i både skramligare och mer elektroniska sängar, där han verkar trivas minst lika bra.
