Christopher Owens - I Wanna Run Barefoot Through Your Hair

True Panther

BETYG 5 av 6

Nu har vi väntat på ett nytt album från Girls hjärna och hjärta i mer än nio år, och när det till slut kommer ser Christopher Owens allt annat än pigg ut på omslagsbilden. Han har haft det tuffare än de flesta, först med missbruk och droppad av skivbolaget, sedan en svår motorcykelolycka, separation, sparken från kneget på ett kafé, hemlöshet och bästa vännen och Girls-kamraten Chet JR Whites drogrelaterade död.

Det gör I Wanna Run Barefoot Through Your Hair till en ganska tuff upplevelse. Christopher Owens har beskrivit den som ett försök att hitta tillbaka till sig själv, och den är full av hans tunga uppgörelser både med sig själv och med sin omgivning. "This is my life, I live the best I can", sjunger han i Lennoneska This is My Guitar, och det är ingen liten uppgift.

Inledande No Good till exempel är svårt vemodig popmusik som förstärker oron över honom, för även om det svåra vemodet balanseras av lika mycket popbriljans är det svårt att bortse från textrader som "Leave me alone, I'm dying here". I So där han tangerar Chris Bell är hans vädjan nästan uppgivet - "Where are you my love, I love you so".

Men lättheten i handlaget har han kvar. Dystra I Know har en flyhänthet värdig Johnny Marr, och Two Words är en storslagen reverbdränkt croonerballad, mäktig och märkligt hoppfull. Efter det kraftfulla avståndstagandet från den kristendom som styrde hans uppväxt i sekten Children Of God verkar han åter närma sig tron, och kanske kan den ändå fungera som den ledstjärna som utgör hoppet i lika omedelbara Distant Drummer. Religiositeten är ännu mer påfallande i den nästan muntra gitarrpopen (tänk Orange Juice möter Sade) I Think About Heaven, där Christopher Owens till och med sjunger att han brister ut i ett stort leende när han tänker på vad han tror väntar efter detta. "Things don't seem so bad, things don't seem so sad", konstaterar han, och oberoende av vad unnar man honom den trösten.

"It must have been love", citerar han i avslutande Do You Need A Friend, och låter ett piano avsluta Roxette-refrängen innan han konstaterar att man lär sig, att det finns hopp och framtid, att man får försöka igen, släppa sorgen, le, försöka kunna älska igen. Men medan crescendot växer anar vi att krisen inte är över. "If you really wanna know/ I'm barely making it through the days", upprepar han gång på gång över växande ljudmassor och anslutande gospelkörer.

Det här är en skiva som inte kommer att väcka den uppmärksamhet den förtjänar år 2024. Men ryktet om den kommer att växa, och om två decennier kommer vi att betrakta I Wanna Run Barefoot Through Your Hair som ett lika avgörande och centralt verk som något av Nick Drake, Chris Bell eller Elliott Smith. Låt oss innerligt hoppas att Christopher Owens finns kvar för att njuta den uppskattningen.

Av Patrik Forshage

Den 23 oktober 2024

Skivrecension