Tindersticks - Soft Tissue

City Slang/Playground

BETYG 5 av 6

Inför Soft Tissue har Tindersticks resonerat om att deras två senaste dragit åt två helt disparata ytterligheter. No Treasure But Hope 2019 var ren organisk spelglädje tillsammans, och covid-albumet Distractions 2021 sedan var en hårt hållen experimentell studioövning med loopar och samplingar. 

Här har de sökt ett mellanläge där båda dragen kan existera samtidigt i en och samma låt, mer ett äktenskap mellan ytterligheterna än en kompromiss. Det är ett synnerligen lyckat koncept där den organiska och analoga dimensionen dominerar. Det enda som egentligen är påfallande digitalt är en återkommande vintage trummaskin, och den förankrar Soft Tissue inte i modern experimentalism så mycket som i klassiska soulhits som Sexual Healing och Why Can't We Live Together.

För Soft Tissue är ett soulalbum. Under 30 år har ingen kunnat slå Tindersticks på fingrarna när det kommer till elegant och återhållsamt orkestrerade sånger, och nu bottnar de dessutom fullständigt i det mest autentiska och suggestiva souldjup man kan tänka sig. Utan åthävor smyger de fram sin luftiga groove, med lyxiga stråkar och disciplinerade blåsarrangemang som inte hade gjort bort sig hos The Impressions till exempel i New World. 

Att Stuart Staples är en av stora buttra barytonsångarna är en sedan länge etablerad sanning, men i Gina Fosters soulrösts sällskap börjar han rentav svänga själv. Tydligast är det i medryckande Turned My Back, där hennes gospel bidrar till att få oss att undra om Stuart Staples kanske är sprungen ur en helt annan Staples-klan? 

På det sättet man så hade man kunnat fortsätta rabbla hörbara soulförebilder ur blaxploitation- och philly-traditionen om man inte blivit så överrumplande tagen av Tindersticks genuina och innerliga soul.