Fleet Foxes - Nöjesguiden älskar

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2011)

För Fleet Foxes ledare Robin Pecknold är långa pressdagar inte det minsta pressande. Tvärtom. Han använder intervjuer som terapi, och sjunger gärna en sång om andan faller på.

Robin Pecknold behöver en liten rökpaus innan vårt samtal, och det är inte konstigt. Han har nästan tagit sig igenom en andra London-dag av intervjuer med journalister från hela Europa. Men Robin viftar undan medkänslan. 

– Nej, nej, nej. Jag får ägna mina dagar åt att träffa människor som bryr sig om min musik. De vill prata om mig och om det jag lägger min tid och min själ i. Hur skulle det kunna vara jobbigt? Det är som att få betalt för att gå i terapi.

Så häller Robin Pecknold upp varsitt glas vatten åt oss och lutar sig fram över bordet. Han plirar nyfiket på mig, som om han inte kan vänta på att få börja inta patientrollen i vår session.

Det har gått lång tid sedan Fleet Foxes debut 2008. Jag kan tänka mig att det är svårt att skriva nytt material när man turnerar så mycket som Fleet Foxes har gjort.

– Egentligen inte. Jag skriver alltid låtar, och jag började faktiskt fundera på den här skivan redan innan debuten var helt färdig. Så för mig har det varit en konstant process. Under 2010 spelade vi nästan inga gig. Vi gick in i inspelningsläge.

Ett helt år? Tanken inför Helplessness Blues var väl att spela in snabbt och enkelt?

– Jag vet. Van Morrisons Astral Plane var modellen. Tre dagars inspelning och sedan ett odödligt album. Jag vet inte riktigt vad som... När man börjar fundera och pula tar det för evigt.

Att döma av tidiga liveversioner på YouTube har det pulats en hel del.

– Vet du, just de där YouTube-inspelningarna påverkade faktiskt skivan jättemycket. För plötsligt hade en massa folk lagt ut covers av de där låtarna, precis som First Aid Kit gjorde med Tiger Mountain Peasant Song. Några av dem var faktiskt bättre än mina versioner. "Va fan", tänkte jag, och så skrev jag om låtarna helt – jag vill vara den som gör de bästa versionerna av mina egna sånger.

Det kanske är en bra arbetsmetod? Att lägga upp hemmademos på nätet för att utmana sig själv?

– Det funkade uppenbarligen här.

Du har sagt att pop var mindre intressant den här gången, och arrangemangen är väldigt komplexa. Samtidigt tycker jag paradoxalt nog att Helplessness Blues är mer lättillgänglig än på debuten. 

– Jo, det känns som att skivan är nästa logiska steg. Jag hade inget behov av att göra allt annorlunda, men samtidigt hade jag en massa nya tankar som jag ville använda mig av. Det där med att vara subversiv bara för att krossa förväntningar är inte för mig. 

Jag tycker att melodierna är mer omedelbara den här gången. 

– Åh, tack. Men där ligger faktiskt min största svårighet. Jag lyckas inte alltid matcha de vackraste melodierna med mitt förstahandsval av ord i texterna. Till och med en sådan som Bob Dylan lyckades inte riktigt med det, några av hans bästa melodier har rätt banala texter, medan hans bästa texter ibland har rätt ointressanta melodier. Jag har funderat på det i flera år, men nu har jag blivit tillfreds med den insikten, och det är skönt. Ibland kan någondera delen få halta en aning, en del melodier har anpassats för att kunna bära de vackraste orden.

De allt ambitiösare arrangemangen då? Afropopgitarren i Lorelei, till exempel?

– Jag tycker att den är mera The Beatles. Du vet? 

Och så brister Robin Pecknold ut i sång. Lågmält och stilla, men med övertygelse och engagemang. 

– Wednesday morning at five o'clock as the day begins, silently closing her bedroom door, leaving the note that she hoped would say more…

Han ser ut att kunna fortsätta hela sången, och hur trevligt det än är med en strålande sångare som sjunger Beatlessånger på tu man hand har jag fler frågor, och vår tid är knapp. I augusti är Fleet Foxes tillbaka på Way Out West-festivalen i Göteborg, precis som 2008. 

– Det ser jag fram emot. Jag gillar verkligen att spela i Sverige och Skandinavien. Där lyssnar folk, och så visar de när de gillar musiken. 

Vad kan vi förvänta oss av den spelningen?

– Vi ska repa en hel del hemma i Seattle först, så att musiken får lite mer muskler. Vi gör inga galet långa turnéer, men jag hoppas att vi får komma runt och spela lite bra klubbgig, gärna i Sverige till hösten. 

Jag är ledsen att behöva vara den som kommer med beskedet, men med tanke på den succé som Fleet Foxes är på väg mot är nog klubbgig något som blir svårt att arrangera.

– Haha, du kanske har rätt. Jag menade mer konserter i mindre konsertlokaler. Till hösten. Det borde väl funka?

Helplessness Blues (Bella Union/Cosmos) släpps den 2 maj, och i augusti spelar Fleet Foxes på Way Out West.