Papa M - Whatever, Mortal

Domino/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2001)

Barnvakten hade visserligen lite underliga referenser med sig när han sökte jobb. Men han presenterade sig som David Pajo och han verkade snäll och trevlig. Den där glimten som skymtade i hans öga när mamma sa att hon nog inte behövde ringa upp Tortoise, Slint eller andra tidigare uppdragsgivare var nog en solreflex. 

Så fort vi blir ensamma ber han oss kalla honom Papa M, och sedan sitter han i köket och pratar för sig själv - något om att han lugnat ner sig - medan vi tittar på barnprogrammen. Men när vi går till sängs vill Papa M försöka vagga oss till ro med traditionella och stillsamma visor. Precis när vi är på väg att somna hör vi att orden han nynnar inte alls är Vyssan Lull. Istället sjunger han med febrigt darr om döda hästar, om seanser och om sitt könsorgan. Wayfarin' Stranger hävdar han med falskt insmickrande röst att han skrivit själv och att den egentligen heter Over Jordan. 

Men redan efter någon minut anar vi en oroande dissonans. Skräller inte gitarren till som om det finns en spricka i gitarrhalsen? Varför skramlar han med sina bilnycklar i takt? Trots hans Leonard Cohen-lika sånger är det svårt att somna, och när vi väl slumrar drabbas vi av mardrömmar och vaknar med ett skrik. 

Men mamma och pappa har inte kommit hem från festen, och nu börjar barnvakten föra oväsen ute i vardagsrummet. TVn brusar en kabelkanal vi inte har betalat för, Papa M har kopplat in sin elgitarr, och det hörs konstiga röster, som om han bjudit in sådana vänner ingen vill bjuda in i sitt hem. Vi drar täcket över huvudet. Då gläntar han på dörren, ljuden tystnar och han sätter sig på sängkanten. En stillsam och vänlig sång, Glad You're Here With Me, så att det går att somna om. "This morning they killed the candymaker/.../But I am neither victim or killer/I see myself in both of their eyes". 

Blunda nu, och sov gott.

Skivrecension
Av Patrik Forshage