Darkness - One Way Ticket to Hell

Atlantic
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2005.)

När man lyssnar på Spinal Tap utan tillhörande filmbilder måste man ständigt påminna sig om att det är parodi, och att den är avsiktlig. Hårdrocken är så ärkekonservativ, så förutsägbar och så stendumt sexistisk att det är svårt att veta att ett band inte sjunger "I'd like to sink you with my pink torpedo" för att seriöst bonda med sin publik av sexistiska pubertetsgrabbar. Band som Spinal Tap och The Darkness bockar av varenda signalord och inkorporerar perfekt varenda hårdrocksspecifik detalj så att det är nästintill omöjligt att skilja dem från the real thing.

Men det finns vägar. Darkness gör det smartaste och kör med dubbla agendor. De smyger in små signaler som avslöjar dem som skämt, men de gör det så subtilt att det går högt över huvudet på den redan nämnda publiken. Därmed kan de oproblematiskt fortsätta sälja skivor direkt ur containern till hårdrockarna (för är det några som fortfarande köper skivor är det hårdrockare), samtidigt som ironiker kan fnissa förtjust åt att en Brian May-gitarr för en nanosekund spelar Bad News-falskt innan den återupptar sin allvarliga uppsyn.

I Hazel Eyes charter-multikult lyckas de kombinera österländska harmonier med irländsk jig och, minsann, till och med säckpipor. Ett insmuget dovt "Yeah" är det hemliga tecknet till invigda ironiker, och det hela är skrattretande smaklöst och onekligen väldigt underhållande. One Way Ticket inleds med att bandet snortar kokain både i takt och i stereo, och med panflöjter och indiska citarer, Queen-körer, flageolettsolo, Paul Stanley-tjut och en infantil refräng på Europenivå sätter den tonen för excesser vida överlägsna debutens.

Allt är större, dyrare och mer ambitiöst, och för att svulla till det ordentligt har The Darkness till och med anlitat Roy Thomas Baker, som legat bakom både The Whos och Queens mest bombastiska stunder. Han multitrackar oblygt flera Philharmonic Orchestras på Seemed Like a Good Idea at the Time, för vill man ordna en så känsloladdad ballad att världens alla cigarettändare vaggar i takt duger det inte med bara en enda stråkorkester. Bara gayschlagerdiscon i Girlfriend riskerar att uppfattas som kontroversiell för dem som vill ta The Darkness på allvar, även om de uppenbara The Ark-influenserna faller på hälleberget i England.

Räkna med att Justin Hawkins skrattar hela vägen till banken under ytterligare några år. Du kan bara välja att instämma i skrattet.