Den här Manchesterkvartetten är avsevärt mer omständliga än sitt distinkta bandnamn, och ofta lägger deras tillkrånglade arrangemang och ostadiga falsettsång rejäla krokben för dem själva. Att med mullrande pukor, stor rymd och stora gester försöka efterlikna Arcade Fire är vanskligt om man saknar substans, och att med sådana grundförutsättningar förlita sig på ett ensamt piano i en melodifattig mörk ballad är värre. Men när de till exempel i So Long (God is Dead) antyder östasiatiska spröda klanger över melodierna väger det upp åtminstone en del.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
