”Collaborations don’t work, I’m gonna do it all by myself”, sjunger Alex Kapranos och Russell Mael ilsket och kastar självständiga ensamma konstnärers namn i ansiktet på varandra. Men sanningen är att i det här jämlika samarbetet mellan Sparks och Franz Ferdinand är båda vinnare.
Med ålderns rätt dominerar Sparks sångkonstruktionerna, som ofta har komplexa operettdrag utan att förlora fokus eller omedelbar popattraktion. I inledande Johnny Delusional till exempel hörs både bandets discohiterfarenheter från 80-talets Moroder-produktioner och teatrala inpass som i deras Ingemar Bergman-musikal.
Franz Ferdinand är tydligt dominerande mer sällan, men de har ändå gjort tunga avtryck med modernt pigg new wave till exempel i Police Encounters och med lika alert synthpop i Call Girl.
Och som det blir när collaborations verkligen works är totalen i skivans avslutande låt-mig-vara-i-fred-anthem Piss Off avsevärt större än summan av sina delmängder.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
