Ty Segalls senaste äventyr är en duo med Corey Madden från Color Green. Deras kompletterande röster i effektiv samklang – Ty Segalls tenor och Corey Maddens djupa baryton – är en central orsak till att Freckles lättpsykedelisk 70-talspop funkar så bra. Låtmaterialet är genomstarkt, och arrangemangen med en botten av elegant grovve som ibland tar sig lagomt jazziga friheter, stilig akustisk kompgitarr och ovanpå det snyggt elektrisk leadgitarr är inget mindre än bedårande.
Inledande Paranoid har fint gung och snyggt riff gemensamt med sin Black Sabbath-namne, men också en vänlig och solskensfräknig lätthet, och inte ens Heavy blir för tung.
Freckle rör sig i samma terräng som när Jack White tonar ner sitt mest intensiva riffande till förmån för pop i The Racounteurs , och med låtar så urstarka som här har vi kanske redan en kandidat till topplacering när det är dags att sammanfatta året.
