Antony: Nu vågar Antony uttrycka hopplöshet och ilska

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2010)

Foto: Sebastian Mlynarski

Konst: Antony Hegarty

När Nöjesguiden träffar Antony Hegarty för ett samtal om konsten och om livet hamnar vi snart i hans känsla av att vara exploaterad. Därifrån fortsätter vi via postturné-depressioner hela vägen in i 40-årskris och barnlöshet. Ändå är ett möte med Antony Hegarty lika värmande som hans musik och konst. 

Vid ett avplockat runt bord i Grand Hotels Cadierbar sitter han. I hörnet av lokalen, i halvdunkel, med ryggen mot väggen. För säkerhets skull, känns det. Blicken är sänkt och han ger ett nästan räddhågset intryck, snarare än kändisens normala blandade känslor kring att vara igenkänd. 

Men om någon av barens andra gäster har märkt Antony Hegarty överhuvudtaget så har de kommit fram till att han är en udda excentriker, inte en musikcelebritet som i form av Antony and the Johnsons älskas lika högt av västvärldens hipsters som av deras konservativa äldre släktingar. Han lämnas ifred. 

När vi har hälsat och presenterat oss lägger jag ifrån mig mitt recensionsexemplar av finkulturupplagan av Swanlights på bordet. Det är en ståtlig coffeetable-konstbok med skyddspapper runt sina inbundna pärmar och med skivan instucken mest som en eftertanke. Antony har fyllt boken med egna verk i ett mischmasch av klotter, fotografier, collage och sönderrivna tidningssidor, och även om han under samtalet kommer att visa både sorg och vemod är han är nöjd. 

- Jag var helt slutkörd efter I'm A Bird Now-turnén, och började rita lite som en sorts avslappning. När jag upptäckte att det gav mig vila fortsatte jag. 

Du arbetar med tre olika sorters teknik, har jag förstått.

- Flera än det, jag har bara valt att exemplifiera med tre. "Erosion" är en, "Klipp bort det dåliga" är en annan, och "Jag vill hjälpa" är en tredje. Jag har sällan något mål med bildskapandet, jag bara låter processer pågå och accepterar produkten som kommer ut av dem. "Klipp bort det dåliga"-bilder är egentligen de enda tillfällena när jag har en idé om ett mål. Jag har samlat på bilder och tidningsurklipp från 30-, 40- och 50-talen, eftersom jag tycker att de i sin textur har en så påtaglig historia. Särskilt intressant är det med arkitektoniska bilder, eftersom arkitektur är det mest utrotningshotade landskapet av alla landskap. Jag använder samlingen och försöker hitta relationer mellan olika komponenter, någon sorts meningsfulla samband.

Konstprofessor Klaus Biesenbach, som har skrivit bokens efterord, liknar ditt skapande vid Paul Klees, som "tog med en linje på en promenad". 

- Han är professor, han fattar sådant. Jag däremot. Paul Klee vet jag inte ens vem det är. Jag har inte ens orkat googla det. Men om det handlar om enstaka streck så är jag nog mera av en klottrare. Jag ser mig själv mera som en naiv folksångare i mitt musikskapande, och ännu mer naiv i mitt bildskapare. Jag tror att det vore förmätet att hoppas på erkännanden inom konstvärlden, det är inte därför jag ritar. 

Det finns tre självporträtt där du har exponerat din gammelmormors ansikte på ditt eget. 

- Det är en idé från när jag studerade, när jag funderade på om man kunde skapa känslomässiga band till sina nära, både förfäder och kanske kommande, genom att se dem på sig själv. Bilden av gammelmormor är viktig för mig. Den togs ett år innan hon dog i tuberkulos. Så gott som hela den familjegrenen - på västra Irland, under mycket fattiga förhållanden - utplånades, men med bilden kunde jag på ett sätt hålla hennes emotionella liv i min hand, och det är en stark känsla. 

Bildkonst är inte den enda konstart utöver musik du ägnat dig åt. 

- Det finns många olika uttryck, och några av dem uppfattar jag som en kreativ språngbräda. Vad tänkte du på? 

Film, till exempel.

- Hm. Jag vet inte. Jag har inget intresse av att ikläda mig rollen av en annan människa. 

Men du var med i Steve Buscemis Animal Factory.

- Ja, Steve bad mig vara med och sjunga en sång i rollen som fånge på ett fängelse, och det kändes precis rätt. Men det är en balansgång, om någon vill ha mig att sjunga i en film kan jag överväga det, så länge jag inte blir exploaterad. 

Tycker du att du har blivit exploaterad?- Absolut. I just Animal Factory, till exempel. Medan jag sjunger i den filmen har de dubbat över hur fångarna viskar och kallar mig för fula saker som fa… nä, jag vill inte att du skriver det nedlåtande ordet i din tidning, det skulle se så illa ut i den kontexten. I verkligheten var en hel del av statisterna faktiskt verkliga fångar, och jag spelade för 70 av dem. De var tysta som möss och uppmärksamma hela tiden, och de kallade mig inte för någonting. Hånandet var något som Steve Buscemi konstruerade. 

Närmar du dig ditt musikskapande på samma sätt som ditt bildskapande, experimenterande och utan mål?

- Det blir alltmer fragmentariserat. Eller, förresten, inte fragmentariserat. Snarare blir det alltmer en process av att sätta samman olika fragment till någon sorts helhet. De där heureka-ögonblicken när en sång plötsligt uppenbarar sig hade jag som ung, men inte längre. 

Saknar du dem?

- Inte alls. Snarare är det så att jag har arbetat bort dem ganska medvetet. Jag är mycket mer intresserad av att utforska skapandets process. 

Hur kommer det sig att det blev en bok och en skiva samtidigt?

- Båda blev klara samtidigt. Arbetet med boken hade pågått ett par år, utan att det var klart att det skulle bli en bok av det. Jag blev ombedd att visa mina bilder på en utställning i London, och sedan i Paris och andra städer. Tanken började växa fram att jag skulle publicera en del bilder, som en sorts sammanfattande katalog, och där blev det viktigt för mig att göra skivan. 

Finns det en tydlig linje mellan boken och skivan, enligt dig?

- Delvis. Boken handlar om min relation till världen runtomkring mig, och till min historia. Boken handlar om ekologi. Skivan snuddar vid sådana ämnen, men har inte det som tema. Om det nu finns något tema överhuvudtaget på skivan. Skivan har inget linjärt berättande, som jag tycker att mina tidigare skivor har. Jag tror att man skulle kunna beskriva skivan som splittrad om man vill. 

Så upplever inte jag den. Däremot tycker jag att den har ett brett spektrum.

- "Ett brett spektrum". Tack. Det är precis vad jag vill uppnå på skivan. Mina tidigare album har varit så snävt fokuserade, och bara behandlat ett enda känsloläge. Nu däremot ryms många olika. Det finns till och med lyckligare stunder, som I'm in Love och soulpop-låten Thank You for Your Love. Sådana får man återvända ända tillbaka till Antony and the Johnsons debutalbum från 2002 för att hitta motsvarigheter till. Det innebär inte att sorgen är borta. Tvärtom - Det finns till och med stunder av hopplöshet, och stunder av ilska. Det är två sidor som jag inte har vågat uttrycka förut, eftersom jag varit orolig att det skulle ge fel avtryck. Men jag har utvecklats i den riktningen, och den här gången kändes det rätt att uttrycka det.

Stråkarrangemangen är bedövande vackra. 

- Det är tack vare Nico Muhly, det är hans förtjänst. Hans sätt att arrangera Ghost är en ny sorts klassicism, med lager på lager av melodier som samverkar och kontrasterar. Jag kan navigera i de flesta sorters musik, men när jag ska arrangera stråkar kommer jag inte i närheten av Nico Muhly. Mina arr blir mycket svampigare. 

Du sjunger med två olika symfoniorkestrar. 

- Den ena är faktiskt liveinspelad, på en konsert vi gjorde. Jag spelade in alla mina konserter med symfoniorkestrar, eftersom jag föredrar hur min sång låter live framför hur den låter i studio. Det handlar så mycket om relation i bra sång, och den är svår att åstadkomma i en trång mörk studio. 

Jag är nyfiken på din relation till din publik. När du spelade på Way Out West-festivalen i Göteborg förra året ville du inte göra press alls, men plötsligt mötte jag dig i en grind in till festivalområdet. Där stod du och skakade hand och småpratade med din publik. 

- Jag minns. Var det där vi sågs? Jag tyckte att jag kände igen dig. Det måste vara därifrån. Visst?

Brukar du göra så? Prioritera att träffa dina fans framför att träffa media?

- Jag vet inte om det var ett typiskt beteende, men efter konserter brukar jag vara lite irrationell. Det kan vara en så skräckinjagande abstrakt känsla att uppträda för tusentals människor och nästa sekund sitta ensam i ett omklädningsrum. Att stå på scenen är som att få elchocker - håret reser sig, alla nerver blir hyperkänsliga. För mig är det svårt att landa. Efter en turné tar det lång tid, lika lång som turnén har varat. När jag har rest i sex månader tar det mig sex månader hemma att hitta tillbaka till mig själv. 

Men hur länge orkar man leva på det sättet?

- Ärligt talat, jag vet inte. Jag märker att jag inte kan vara ute så länge på turné, även om jag har lärt mig hur jag ska hantera det nu. 

Och den sortens promotionturnéer du är ute på nu, med det ena mötet efter det andra med journalister som ställer samma frågor?

- Hm. 

Antony ler och tittar länge på mig. När jag frågar om han känner att han får lov att göra saker i sitt liv som han egentligen inte vill skrattar han avvärjande, men inte helt övertygande. 

- Haha. Allt det här är mitt eget val. Jag gör ingenting som jag inte har bestämt mig för själv.

Påverkas du av förväntningar på dig? Utmärkelser, priser, hyllningar – står sådant i vägen när du gör ett nytt album?

- Jag vet inte, jag tror inte det. Det här albumet till exempel var ett wildcard. Det behövde bli färdigt, det behövde komma ut. Det är fullt av min passion, sådant som jag var tvungen att få utlopp för. Och samtidigt är det en sorts bokslut. Det är därför jag arbetar med bilder av mig själv som ung både på omslaget till EP:n och i videon till Thank You for Your Love. Jag är snart 40 år, och det känns som om jag är färdig med en del av mitt liv. Nu behöver jag gå vidare. 

Vet du vart du är på väg?

- Nej. Jag har ingen aning om vad som ska komma. Ingen aning. 

Är det en skön känsla? Eller är den skrämmande?

- Jag vet inte. Haha. Kanske båda delarna. Hur gammal är du? 

45.

- Hade du den känslan när du var på väg att fylla 40? 

Nej, men jag hade nog haft den innan. Jag har barn, och den känslan fanns nog innan de kom.

- Det är sant, barn förändrar allt. 

Har du funderat på att skaffa barn?

- Nej. Nej. Det har jag inte. Jag har syskonbarn som jag är nära, men några egna barn kommer jag aldrig att ha. 

Varför då?

- Jag skulle inte vara en bra pappa. Jag skulle inte vara en bra ensamstående pappa. 

Vår tid är ute, för länge sedan att döma av gestikulerandet från Antonys alltmer stressade amerikanska pressrepresentant, och en taxi väntar på att ta med Antony till Arlanda för vidare transport till nya intervjuer i Italien. 

Men även om vårt samtal slutat i moll har Antony inte bråttom. Han småpratar, och när jag ber honom signera mitt exemplar av Swanlights lånar han min penna och sjunker djupt in i kalligrafiskt utformande av en personlig hälsning. Först efter flera tysta och koncentrerade minuter tittar han upp, ler och räcker över boken. Och ber om ursäkt. 

- Förlåt mig. Jag fastnade i mina tankar. Det blir så ibland när jag ritar och skriver.

Swanlights(Rough Trade/Border) finns ute nu. Förslagsvis skaffar du utgåvan med tillhörande inbunden konstbok.