The Twilight Singers - Blackberry Belle

One Little Indian/Sony
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2003.)

The Twilight Singers var från början Greg Dullis sidoprojekt och tidsfördriv. Men efter nedläggningen av Afghan Whigs - storbolagskontrakt kan vara förödande i en värld där snabb avkastning på investerade medel är numero uno - har det blivit betydligt seriösare. 

Greg Dulli har inte gett upp det öronbedövande mangel som gav oss som såg bandet live en fin souvenir i form av permanent hörselnedsättning. Men som Twilight Singers har han rensat i arrangemangen, och blandat upp gitarrkaskaderna med finstämda ballader och dansanta beats i tidigare samarbeten med Muggs och Fila Brazilia. Blackberry Belle spretar minst lika mycket. 

Ambitionen sägs ha varit att kombinera New Orleans French Quarters med dekadansen under LA's neonljus för att skapa en modern OK Computer eller Dark Side of the Moon, men förskräcks inte, Greg Dulli skulle aldrig försöka prångla på oss nåt sånt. 

Esta Noche låter som ett poppigt Queens of the Stone Age, genomtänkt och luftigt utan att för den skull tappa aggressivitet, medan Teenage Wristband är betydligt hårdare. Om än med obligatoriska dansbeats mitt i drar den åt den protogrunge som Queens-gitarristen Mark Lanegans gamla band Screaming Trees stod för, och som av en händelse dyker just Mark Lanegan faktiskt upp - som en av de minst osannolika medarbetarna här - i den mörka balladen Number Nine som med steelguitar och malande fiol gör Nick Cave avundsjuk. 

"You fucker, this here's where we settle up", förolämpar Greg Dulli med det särskilda sätt att frasera, med ett inte så lite föraktfullt drag, som kom att bilda grungeskola. Fraseringen och rösten är intakt, även om den numera är klädd i en mer välskräddad dräkt. 

Det håller inte hela vägen. Fat City (Slight Return) blir bara trött goth, och St Gregory vill vara Leonard Cohen med moderna beats, men låter bara sömnig. Och bedriften att gräva fram en av det tidiga 80-talets discopinuppor i form av Appolonia, som dansade en sommar tack vare en åktur bakpå Prince båge i Purple Rain och enbart en mycket avslöjande korsett, kanske hjälper Greg Dulli att förverkliga sin pubertetsdrömmar, men erbjuder inte oss andra särskilt mycket.