The Hellacopters - Overdriver

Nuclear Blast/Warner

BETYG 4 av 6

Jaja, vi behöver komma tillbaka till de där referenserna Kiss och Alice Cooper (bandet, om jag får be, inte artisten) ännu en gång, även om det är uttjatat vid det här laget. Det var relevant när The Hellacopters först hördes för 30 år sedan, och det är på flera sätt relevant idag.

Precis som sina klassiska förebilder spelar The Hellacopters aldrig hårdrock, men alltid hård rock. Precis som de gör The Hellacopters rock för prepubertala superhjältefantiserande längst-bak-i-klassrummet-med-jackan-på-kungar i alla åldrar, rock som på ytan är banal och klichéfylld och kanske rentav korkad. Och precis som hos förebilderna är The Hellacopters rock'n'roll i all sin banalitet den synnerligen välgjorda produkten av en man med mycket större referensram, mycket större kompetens och mycket större djup än vad som hörs i en slarvig röjarlyssning.

Den där fingertoppskänslan och noggrannheten med detaljerna är en av faktorerna som ger The Hellacopters sin särskilda finish (och för den delen allt annat Nicke Andersson har snuddat vid med sin rockmidas-touch, från Imperial State Electric och The Solution till udda skivomslagsteckningar åt till exempel Strebers). Det är genom nyfikenheten på allt som ligger utanför mitttenfåran - punk, svettig soul, svenskt garagelarm, de mest obsyra metal-avvikelserna, vårens The Cure-cover - som han hittar sätt att göra mittfåran spännande. Det är genom snygga detaljblinkningar åt Ramones, Cheap Trick, Spiders from Mars, Thin Lizzy, Hanoi Rocks och The Stooges som han och The Hellacopters (där Boba Fett briljerar på piano i handskadade Dregens frånvaro) behärskar och nyanserar klichéerna.

Men Overdriver är egentligen inte en skiva att överanalysera, det är en skiva att uppleva och känna från albumets nästan utstuderade inledande glidning utmed gitarrhalsen - så intonerar man ett rockalbum - till den sista Leave A Mark-urladdningen. Elva mäktiga rocklåtar, med variation i tempo från Soldier Ons southerngungande boogie till långsamma The Stench, från konfrontativa i Don't Let Me Bring You Down till känsliga Do You Feel Normal, från powerpopiga (I Don't Wanna Be) Just A Memory via glamtrashiga Doomsday Daydreams till punkiga Wrong Face On.

The Hellacopters har gjort ett komplett rockalbum, den här gången också, och Nicke Andersson är och förblir Sveriges rockkung.

Av Patrik Forshage

5 februari 2025

Skivrecension