Peter Perrett: "Mina få år av produktivitet är bättre än ett liv av medelmåttighet"
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2019)
När han var 28 år gick Peter Perrett i pension från musiken för att knarka på heltid. 40 år senare har han insett att det var ett dåligt karriärval.
Ramones medlemmar? Döda. Sex Pistols? Någon är död, någon spelar gamla Pistolslåtar på nostalgiscenen och någon har försökt flytta sina provokationer till andra områden än de musikaliska. The Clash? Samma sak. Punkexplosionen skakade visserligen om rejält i slutet av 70-talet, men ärligt talat genererade den ytterst få musiker som fortsatte vara musikaliskt intressanta idag, dryga 40 år senare.
Att Peter Perrett skulle segla upp som den ende från då som 2019 skulle släppa album som dels tar avstamp i historien, dels är strålande bra hade så höga odds att ingen ens kom på idén att satsa pengar på det.
– Min vän, designern Pam Hogg, säger samma sak. Många kommer tillbaka för att spela sina gamla grejer. Om de ändå gör något nytt är det oftast skit. Kanske beror det på att jag inte har hållit på med musik på 40 år, till skillnad från andra som bara fortsätter i samma hjulspår får jag lära mig allt på nytt - hur man skriver låtar, hur man spelar, hur man sjunger. Som ett barn som tar sina första steg.
Som hjärnan, låtskrivaren och rösten i The Only Ones låg han bakom tre av de ganska få album ur den brittiska punken som fortfarande har samma intensiva sprängkraft 40 år senare. Där fanns inte bara attack och konfrontation, utan också romantik och psykedelia i en katalog av fantastiska rocklåtar.
Peter Perretts passion har alltid varit stark, och den har haft tre riktningar. Musik, kvinnor, och…
– Fotboll. Heheh. Nä. Droger.
Hur har fördelningen mellan dem varit under åren?
– När jag var ung var det helt och hållet musik. Sedan träffade jag Zena och upptäckte kvinnor. Droger var helt oviktigt, och musik var min hobby. När The Only Ones började få uppmärksamhet blev musiken viktigare. Men drogerna tog över, och när det blev tunga droger fanns inte utrymme för något annat.
1982 var The Only Ones över, och Perretts sociala cirklar rymde Keith Richards, Phil Lynott, Johnny Thunders och Sid Vicious. Tillsammans med sin ständiga beskyddare och hustru Zena Kakoulli förskansade han sig i ett hus i London, där han satt trygg mot knarkrazzior och omvärlden.
"Johnny Thunders brukade skrika så utanför att vi var tvungna att släppa in honom"
Folk måste ha tjatat på dig att få höra ny musik?
– Ingen visste hur de skulle komma i kontakt med mig. Inte ens polisen kunde ta sig in i mitt hus. Johnny Thunders brukade skrika så utanför att vi var tvungna att släppa in honom för att han inte skulle väcka uppmärksamhet hos grannarna, men annars ingen.
Heroinet var det enda han ägnade uppmärksamhet.
– När man är 20 har man en arrogans, man tycker att man vet allt, och att allt föräldrarna säger är korkat. När man blir äldre inser man att… bara det mesta av vad de sa var korkat, men inte riktigt allt. Jag trodde att jag var helt osårbar, och först när jag hade kommit väldigt långt i processen förstod jag att jag faktiskt var på väg att förstöra mig själv.
Till slut hittade han ändå ut ur drogerna.
– För några år sedan blev jag tvungen att sluta, och uppenbarelsen att jag faktiskt uppskattade att inte ta droger var överraskande. Ju längre jag var ren fattade jag mer och mer att livet är att skratta, gråta, ha känslor. Då fick jag lust att träffa människor, och lusten att göra musik kom tillbaka. Lustan att använda den lilla tid vi har kvar, jag och Zena, till något vettigt.
Nu ligger Peter Perretts fokus på soloalbumet Humanworld, som följer upp hans återkomst med hyllade How The West Was Won för två år sedan.
– Jag trodde aldrig att jag skulle göra något mer album, så när jag fick möjligheten att spela in How the West Was Won ville jag bevisa att jag kunde skriva bra låtar. Det blev rätt minimalistiskt, för att kunna bära min röst.
Humanworld är annorlunda.
- Låtarna är nästan alla under tre minuter - koncisa, och det finns inga långa instrumentala mellanspel. Jag ville att det skulle låta fokuserat och intensivt, så att lyssnaren vill ha mer när det tar slut. Min son Jamie har gjort ett fantastiskt producentljud.
Centrala i Peter Perretts band är hans båda söner Pete Jr och Jamie. Med en uppväxt där droger var föräldrarnas huvudprioritet och musiken kom tvåa, långt långt ned på prio-listan, var det kanske inte så konstigt att båda hittade sin tillvaro i musikerlivet. Eller för den delen att båda gjorde det tillsammans med Pete Doherty i Babyshambles.
- Pete är väldigt precis. Han tillbringar timmar med att få fram exakt rätt ljud. Jag tror att har lite tvångssyndrom. Risken med honom är att han överarbetar och överintellektualiserar sina grejor. Med Jamie är det mer som en ständig strid. Vi respekterar varandra, och han vet att jag har sista ordet. Men eftersom han känner mig så bra kan han manipulera så att han får sista ordet utan att jag märker det.
Han är full av stolthet över sönernas insatser.
- Jag tror inte att jag hade spelat in med dem om jag inte på riktigt hade varit säker på att de vore de bästa för min musik. Jamie är en fantastisk gitarrist, och det enda jag får brottas med är att få honom att hålla igen istället för att flasha med allt han kan och förvandlas till Michael J Fox i Tillbaka till framtiden.
Peter Perrett är inte särskilt förtjust i att förklara texter. Det kan ha att göra med att han i varenda intervju har sedan sent 1970-tal har fått lov att understryka att The Only Ones största hit Another Girl, Another Planet inte är full av drogreferenser.
- När jag skrev den hade jag väl börjat experimentera med droger, men jag använde sådana uttryck bara som en analogi. Jag har skrivit andra tydliga låtar om droger, som The Beast som är en stenhård anti-heroinlåt, eftersom jag hade börjat förstå att det var ett farligt område.
På flera låtar på Humanworld refererar Peter Perrett till svunnen ungdom.
- Jag har speglar, jag vet vad som händer med mig. Men i mitt huvud är jag fortfarande ung, kanske till och med mer omogen än när jag var i 20-årsåldern. Jag känner sårbar, oskyldig, dum. Men samtidigt inser jag att befinner mig i slutfasen av mitt liv, och erfarenheter gör att jag tolkar mina reaktioner annorlunda. När jag var ung blev jag övertygad om att jag var kär, nu förstår jag att jag bara uppskattar en persons närvaro och vill vara i närheten av dem.
Att han återvänt så sent i livet, med en kropp som bär tydliga spår av 40 års självskadebeteende, är kanske inte bara ondo.
- Johnny Marr har sagt att det är bra att jag har gjort så lite musik, men att det innebär att allt står ut positivt. Jämför med Dylan, som är min allra största idol. Han har gjort så oändligt mycket skit också. En ung person skulle kunna lyssna på tio Dylan-album och helt korrekt komma fram till att han är värdelös. Mina få år av produktivitet är bättre än en livstid av medelmåttighet.
Peter Perretts Humanworld (Domino/Playground) släpps den 7 juni.