Att påstå att Mattias Alkberg är som mest mångfacetterad på egen hand kan verka rent ut sagt korkat, med tanke på Bear Quartets vilda experimenterande. Men under ytan i Mattias Alkbergs till synes ganska stabila gitarrpop – till hälften kalhyggesgles och till hälften Manhattantät och intensiv – pågår subtila konstigheter som bara han själv och synnerligen flitiga analytiker inser den fulla vidden av. I Dementorer till exempel stångas hans evigt krånglande gitarr mot två andra, varav den ena spelas av krångelgitarrens nestor Conny Nimmersjö.
Både på skivan och i den tillhörande boken prövar Mattias Alkberg såväl journalistiska och bloggande texter som poetiska, och istället för ”plakatpolitisk” – som han beskriver sig i boken – är han nyanserad, fascinerande och i samarbetet med dottern Anna Klara på Helgen v. 51 till och med hjärteknipande. Än en gång har Mattias Alkberg med andra ord överträffat sig själv, och därmed större delen av Sveriges artister.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
