Saint Etienne - The Night
Heavenly/[PIAS]
BETYG 4 av 6
Det är svårt att tänka sig att Saint Etienne en gång var ett popband. Ett band som i början av 1990-talet släppte singlar, hördes på klubbar och tävlade om listplaceringar. Av sådant finns inte spår numera, och på The Night går det inte att hitta ens en antydan av något sådant. Med ålder, akademisk ambition, pedagogisk talang och kombinationen musikalisk nyfikenhet och skicklighet har Bob Stanleys, Pete Wiggs and Sarah Cracknells ensemble utvecklats till något mycket större, vidare och mer pretentiöst. Med alla sina sidoprojekt är Saint Etienne idag en en komplett kulturinstitution, med brett spektra och med smak så oklanderlig att den oberoende av vilken riktning den tar förblir själva definitionen av oklanderlig smak. De är typ Andres Lokko, fast med egen tonsättning (och om de enligt samma analogi skulle få sparken från Heavenly skulle de självklart omedelbart erbjudas guldkantade kontrakt med både BBC och Penguin Books).
Under 2020-talet har de radat upp ambitiösa kvalitetsverk, och inte heller The Night gör några försök att störa topplistor eller TikTok-låtplacerare. Det är något helt annat. Det är ett album gjort för hörlurar, bestämmer Bob Stanley, och för koncentration. Den som tittar ner i mobilen för en sekund förlorar fokus och återfinner det inte, men den som är uppmärksam får följa med i suggestivt drömska och svävande ljudstycken som skildrar mognad och senare livsfaser, och som har den uttalade ambitionen att fånga gränslandet mellan sömn och vakenhet, och helst bidra till och förstärka den upplevelsen.
Stillsamt talade avsnitt blandas med ljudcollage där regn, dörrar som slår igen, stövlar i högt höstgräs, fragment av gamla symfoniorkesterscores från Hollywood och pubdialog bidrar till stämningarna. Melodier som Nightingale slutar inte så mycket som överröstas av ihållande regn och andra atmosfäriska ljud med korta kammarmusikpassager långt bortifrån. Sångerna är helt avskalade från rytminstrument och -markörer, men har en mäktig suggestion när Sarah Cracknell sjunger över enstaka klingande strängar i stor elektronisk luftighet. Pianoballaden Gold, med en hårt processad flickröst bakom lagren av stämmor, är kanske det närmaste vi kommer en konventionell sång, tillsammans med föräldrareflektionen kring barnets utflyttande i orkestrala Preflyte.
Det medelålders perspektivet på tillvaron och inte minst på den egna ungdomen återkommer, lugnt och förnuftigt, genom hela The Night. När du är 20-21 har du så mycket energi och så stora hopp, konstaterar Sarah Cracknell inledningsvis, och minns sedan hur du som ung ibland kunde gråta utan att riktigt förstå varför medan When You Were Young växer fram ur regnskogsljud till en vemodig till ett komplext stycke dominerat av slagverk och träblås.
Så småningom stannar skivan av helt med en talad Wonderflight om vägen hem från puben en sen regnig kväll, en lång meditativ loopkonstruktion som blir rent hypnotisk mär den rinner ut i drömska ljudfragment och övergår i den varma vaggsången Alone Together. Syftet är att hjälpa lyssnaren att klara huvudet inför kvällssömnen, har Bob Stanley förklarat, och efter en knapp timme i Saint Etiennes trygga sällskap sover man tryggt och lugnt.
Av Patrik Forshage
den 17 december
Skivrecension