”I’m feeling kinda fuzzy, but you know I’m alright” skaldar E aka Mark Oliver Everett. Det är kärnan i hans problem. För hur 90-talsartisten än kränger och skorrar blir det ändå alright och konventionellt. Ibland är det rent av tråkigt. Beck hade kunnat låta så här runt millennieskiftet om han varit en logisk och visionslös akademiker. Såhär hade Tom Waits kunnat låta om han jagat radiospelningar istället för att odla sitt utanförskap. Men var finns glädjen i sådant?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
