(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2020)
Att improvisationerna tillsammans med Tonbruket på Doom Country tidigare i år har gjort djupa avtryck hos Christian Kjellvander är uppenbart. Liksom i det samarbetet ger Christian Kjellvander sångerna utrymme att etablera sig och utvecklas över lång tid, ofta mer än sju minuter. Därmed finns gott om utrymme för små improviserade finesser och utsvävningar, och särskilt Per Nordmark på trummor försitter inte sådana tillfällen.
Men även om Christian Kjellvander låter sångerna ta omvägar och förirra sig ut i både tempoväxlingar och instrumentala utsvävningar – i No Grace hugger till exempel en taggig elgitarr vars like inte hörts i Kjellvanders närhet sedan Loosegoats tidiga EP-skivor – rör det sig här till skillnad från då om gediget frammejslade traditionella sånger. Kombinationen av två så olika musikaliska hantverksmodeller – det diciplinerade och det frisinnade – är minst sagt mäktigt, och förstärks än mer av ett lyriskt djup.
Han kombinerar americanagenrens etablerade bildspråk – ”whiskey in the daytime” – med ett innerligt personligt tilltal av kärlek och vardag. Religionen som metafor är ett återkommande tema, men han är pragmatisk i de religiösa grubblerier som präglar Process of Pyoneers. ”If one God fails go find another”, funderar han, och hittar Gud i såväl en rock’n’roll-gitarr som i övergripande idéer.
Christian Kjellvander om någon har dessutom en röst som ger auktoritet åt sådana resonemang. Sedan årtionden har han en av landets allra starkaste sångröster, och det är om möjligt ännu starkare nu när Christian Kjellvanders omfång i ett och samma andetag omfamnar en spännvidd från djupaste kraftfulla baryton till bräcklig och sprucken utandning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
