Som en lyckad fusion mellan Chris Bell, Chris Stamey och Elliott Smith fick Brendan Benson popfinsmakare över hela världen att gå i spinn med sina två soloskivor. Men när han sätter sig i baksätet, som musiker bakom kompisen Chris Plum, fastnar jublet i halsen. Här finns inget av sårbarheten eller egensinnet, istället bjuds vi powerpop enligt standardmallen, taffliga Beatlespastischer och alldeles för mycket rent larv.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
