John Cale - The Academy in Peril / Paris 1919

Domino/Playground

Betyg 4 av 6 respektive 6 av 6

Två centrala verk från den tidiga fasen av John Cales solokarriär får nytt liv i föredömliga återutgåvor. 

Historiskt är det få artister som har haft förmånen att styra över sitt eget musikaliska eftermäle. När man dör har demo-, live- och outtakearkivet varit ett Klondyke för arkivexploatörerna, som snabbt och urskiljningslöst gräver fram vartenda gammalt telefonsvararmeddelande och presenterar dem som om de vore förlorade mästerverk. De växande högarna av postuma utgåvor ser obevekligt till att placera artistens egentliga katalog i allt djupare skugga. Fråga Elvis, fråga Jimi Hendrix, fråga Jeff Buckley, fråga Marc Bolan, fråga David Bowie. 

Men så finns det några förutseende själar som själva kopplar greppet om sitt arkiv och ser till att hantera det medan de fortfarande är i livet. Bob Dylans alltmer omfattande arkivutgåvor är exempel på det, för att inte tala om Neil Youngs strida ström av liveupptagningar och annat outgivet med en utgivningstakt om minst två titlar per månad året runt. Och varför inte, det är ett sätt för artisten att styra över både prioriteringar och intäkter som skulle ankomma någon annan om det fick ligga.

Tillsammans med kvalitetsetiketten Domino påbörjar förhoppningsvis John Cale en motsvarande utveckling, men en aning motvilligt. Egentligen skulle man kunna argumentera för att hans arkivstädning började redan förra året när Nicos två första Joch Cale-producerade album som gavs ut med ljudmässig och estetisk fingertoppskänsla, men först nu inleds arbetet med hans egna omfattande och synnerligen spretiga katalog. Det är välkommet och efterlängtat.

Att man väljer att bortse från John Cales solodebut Vintage Violence från 1970 kan förstås ha med rättigheter att göra, men helt säkert också upphovsmannens egen aversion mot skivan. Som popalbum var den en kompromiss och en eftergift, kanske hans absolut enda under en 60-årig karriär, och att till exempel den här skribenten ändå hittar kvaliteter hos albumet hjälper föga - John Cale förbigår den med talande tystnad. På samma sätt ryms kanske inte det därpå följande samarbetet med Terry Riley med Church of Anthrax från 1971, eftersom det är just ett ett samarbete och inte ett soloalbum. Istället kommer här hans andra och tredje album helt i eget namn i påfallande hantverksskickligt remastrade versioner, och vid ett första öronkast kunde inte två skivor vara mer olika.

The Academy in Peril från 1972 innebar ett tvärt avbrott mot det försök att röra sig mot rockens mainstreamfåran som solodebuten hade inneburit, och kanske också från experimentalismen i Terry Riley-samarbetet. Det var naturligtvis inte mot folklighet eller popularitet den fortfarande relativt unge avantgardisten strävade, och bara Days of Steam innehåller något element av popsång, tillsammans med den dova orkesterpopen i mörkt hotfulla King Harry. I övrigt använde den 30-årige John Cale här hela bredden av sin klassiska skolning för stora komplexa verk för symfoniorkester och för dramatiska solostycken på flygeln. 

För den som uppskattar klassisk musik hade den inte varit alls oäven, men den publiken hittade förstår inte fram till The Academy in Peril, tronts ett högprofilerat skivomslag signerat Andy Warhol. Och för en publik som kanske kände igen honom från Velvet Underground eller som producent för Stooges var det förstås ett kommersiellt självmord på samma nivå som Lou Reeds Metal Machine Music ett par år senare, om än med symfoniorkester snarare än med feedback. Det är inget mindre än strålande vackert och det är omtumlande mäktigt. Men jämfört med John Cales därpå följande album bleknar det ändå.

För Paris 1919 från 1973 var en helt annan affär. Här hittar John Cale sättet att kombinera alla sina passioner. Här bygger han varma popsånger med beståndsdelar av klassisk musik och orkesterverk, och kombinerar experimentella och ibland nästan surrealistiska texter med varm mjuk rockmusik ihop med några av sin samtids främsta (och i sammanhanget mest överraskande) musiker.

Här hade han försonats med populärmusiken igen, men på sina egna villkor. Det innebär att han ibland accepterar rådande normer, som när han med softrocken i Andalucia påminner om han att faktiskt jobbade i skift med Jackson Browne som Nicos ackompanjatör bara något år tidigare. Graham Greene är barockpop i reggaetakt, inklusive en diss av den erans rasistledare Enoch Powell, och i Macbeth, som åldrats sämst av skivans material, gör han till och med tidstypisk stolpig glamboogie som vore han Roy Wood.

Den varma och återhållsamma Child's Christmas in Wales med sin titel lånad från Dylan Thomas är en av John Cales främsta sånger, med en fin slidegitarr av Lowell George, hur konstigt det gästspelet än kan verka (även Little Feats Richie Hayward är med, och Sneaky Pete Kleinow från Flying Burrito Brothers!). Lowell George medverkar också på optimistiska Half Past France, kanske om en soldats tågresa mot Paris, som har liknande kvaliteter. Men det riktigt stora uppstår när sångerna kläds i stora symfoniska arrangemang, som The Endless Plain of Fortune och avslutande Antarctica Starts Here som börjar i en stilla ballad på elpiano och sedan växer ut i fullskalig orkestrering.

Och så mästerverket. Titelspåret. Som kanske handlar om Paris-konferensen efter första världskriget och den Pyrrhusfreden som Versailles-fördraget kom att innebära. "You're a ghost/ la-la-la-la-la-la-la-la-la", sjunger John Cole medan stråkarna hackar i staccato och hornen hämtar toner från djupet i en sång som är pop för symfoniorkester. Kanske är Paris 1919 det tillfälle under hela hans 60-åriga karriär där John Cales klassiska skolning och hans populärmusikfascination tydligast kombinerats till en perfekt helhet.

Den nya utgåvan har dessutom begåvats med ett litet knippe bonusspår. Tyvärr inte lika många som på den snart 20 år gamla CD-deluxen, invänder fantasten, medan gemene man kanske invänder att det är just fantasten och inte så många andra som behöver en instrumental repetitionstagning av Child's Christmas in Wales och andra outtakes och mixar. En variant av Hanky Panky Nohow med rösten ensam över en fioldrone fascinerar som ett sätt att göra pop av Velvet Undergrounds mest experimentella stunder, medan den lilla avhuggna inspelningen där han avbryter en tagning av Half Past France med konstaterandet "I must not sniff cocaine" berättar något obehagligt om John Cales livsstil på den tiden.

Men eftersom konvention aldrig varit ett positivt laddat begrepp för John Cale så bryter den nu 82-årige innovatören som avslutning på återutgåvan av Paris 1919 mot alla etablerade regler för bonusspår på återutgåvor. Allra sist på en egen vinylsida ger han oss en sprillans nyinspelad låt med inspiration och kanske lånade ljud från originalinspelningen av albumets titelspår. Fever Dream 2024: You're a Ghost är ett ett drygt nio minuter långt återbesök i Paris 1919, med fragment av pianoslingan inbäddade tillsammans med nya övergivna pianotoner i dova elektroniska loopar, och en spöklik röst som upprepar frasen "You're a ghost/ la-la-la-la-la-la-la-la-la", om och om igen. Så får man inte göra på en arkivutgåva, och så måste John Cale göra. Visste vi inte innan att han var ett geni utan motsvarighet så bevisar han det där.

Så hur går man vidare från Paris 1919 i John Cales digra livsverk? Tja, ett första förslag är att inte gå vidare alls, utan stanna till i den konsert där John Cale framförde albumet i sin helhet med Malmö operaorkester på Malmöoperan 2011. Arrangemanget var en kulturgärning som Jonas Almqvist (Lädernunnan) och Lars Cleveman (Dom Dummaste) med stor möda hade åstadkommit, och konserten sändes i SVT. Just nu finns den bara på YouTube, men det är inte fy skam. 

Av Patrik Forshage

Den 22 november 2024

Skivrecension