Magnus Carlson: Crooning och fotboll
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2007)
För tre år sedan intervjuades Magnus Carlson i Nöjesguiden. Han skulle just släppa sitt andra album utan Weeping Willows, och efter alla hyllningar var instruktionerna till vår utsände att vara elak. Men Magnus var alldeles för öppen och alldeles för trevlig, så särskilt mörk blev inte intervjun. Tvärtom.
När Weeping Willows den här månaden återvänder med sitt femte studioalbum upprepar sig historien. Under en timme i hans lägenhet söder om stan ska jag försöka fånga en mer mångfacetterad bild av Weeping Willows ledare och Sveriges ende crooner. Nog måste han åtminstone ha hamnat i läktarbråk någon gång?
Men en timme i hans soffa blir lätt två, särskilt när folkölen landar på bordet och Nick Cave hamnar på skivtallriken, och när jag motvilligt beger mig hemåt känns det som om vi varit polare i många år. Inte fan har jag lyckats fånga någon skit.
— Jag kan tycka att det är riktigt jobbigt att bli intervjuad, och särskilt när journalisten är lat eller slarvig. "Vad betyder Weeping Willows?" Jag menar, vi har svarat på den frågan tusen gånger. Kolla på Internet så får du svaret direkt. Jag är seriös med min musik, kan inte du som journalist vara det med ditt jobb?
Jag ska försöka. Nya albumet känns lite som en återgång till tidiga Weeping Willows, samtidigt som senare års poptendenser integrerats i musiken.
— Köper folk en Hives-platta vet de vad de får, medan vi på ena plattan har massor med stråkar och på nästa en massa synthar. Ibland kan sånt vara svårt att ta, jag menar folk fattade inget när jag bytte frisyr. "Så där ska väl inte Magnus Carlson se ut?" Ändå är det inga stora skillnader mellan Weeping Willows plattor i mina öron. Vi tycker alltid att vi skriver samma sorts låtar.
Har ni en masterplan inför en skiva, att som nu skala av allt utanpåverk?
— Inte direkt. Men varje ny skiva är en reaktion på den förra, och ibland kan sådant vara svårt att ta. När vi släppte vårt andra album var vi helt ute och cyklade. Folk hade gillat det storslagna, stråkarna och blåssektionen på debuten, och då blev det så att vi kände att vi måste toppa det. Ös på med 70 stråkar, spela in videon i Mexico, gör ett riktigt långt och prisvärt album, vi nästan sket på oss, liksom, och även om låtarna i sig är bra är det jobbigt att lyssna igenom albumet. Men det är helt klart så att Weeping Willows inte är något ett riffband. Alla Smiths-låtar börjar med en skitsnyggt Johnny Marr-riff, och sen kommer en briljant popsång. Vi jobbar mer med stämningar medan själva melodin behöver längre tid för att sätta sig. Den här gången frågade vi Andy Bell om han inte ville pröva att producera oss. Inte så att vi ville bli Oasis, utan mer att han gillar den där avskalade brittiska folkmusiken. I England har de ett annat tänk och det blir inte så där radioanpassat som allt i Sverige, även sådant som ska vara indie.
— "Fan, ni borde göra en lugn platta", tyckte han, och så spelade han en massa Cowboy Junkies och Talk Talk för oss. Han föreslog att vi skulle spela in live i replokalen, bara micka upp och köra allt på en gång. Det blev väl något pålägg till slut, om det var nån felspelning som var för uppseendeväckande, men annars bestämde vi att det inte gjorde så mycket om inte varje instruments alla detaljer gick att höra. Så skulle vi aldrig ha gjort förut, då hade vi aldrig låtit minsta felspelning slippa igenom.
Texterna har förändrats, även om de är lika storslagna. Nu verkar de framför allt handla om livslång och oövervinnerlig kärlek.
— Debutens texter tog 10 minuter att skriva, de var helt självbiografiska. Så är det väl fortfarande, men de har ändå förändrats. Då skrev jag texter som I didn't know, efter att ha kommit ner i Hannas källare och sett tjejen som det just tagit slut med stå och hålla i Fred Asps jacka. Jag är gift och lycklig nu, och även om texterna fortfarande är sentimentala har de oftare ett lyckligt slut idag. Samtidigt skriver jag oftast mitt i natten, ensam, och det är då det dåliga självförtroendet kommer. Det är då jag känner att jag är ful och värdelös, och det hörs ju i texterna.
Men okej, visst, det blir ju den ultimata och eviga kärleken, eller det krossade hjärtat. Vafan, ska jag skriva att jag är lite småledsen, hur spännande är det? Men skriver man storslaget måste det finnas någon knorr. Jag menar, sitter man under en tårpil vid floden måste man som svensk ha glimten i ögat.
När du kliver på scenen skakar du hand med dem som står längst fram. Är det din Joe Strummer-grej, att vara nära din publik?
— I början höll vi på så där som Clash, och lät folk sova över på hotellrummet eller åka med till Helsingborg. Det gör vi inte längre, man orkar inte riktigt.
— Jag är skitdålig på att domptera publik och kan bli så jävla avundsjuk på Moneybrother som bara ställer sig och improviserar. När jag säger något mellan låtarna blir det bara tafatt. Handskakande, eller någon kommentar, typ "Gud, vilken snygg jacka du har" till någon längst fram. Vår publik är där för att lyssna, inte för att dansa, och då är det svårt att showa och dra upp tempot.
Är ditt fotbollsintresse samma sorts passion som kärleken i Weeping Willows texter?
— Kanske. Den har alltid funnits där. Jag har jobbat hårt för Hammarby, både med Bajen forever-skivan och nu genom att dra in 130 000 till böterna för derbyt. Huliganer har blivit så jävla överdrivet i media och med filmer som Football factory. Det var farligare att stå med en Bajenhalsduk på Gullmarsplan 1982 än att gå på match idag, när firmorna gör upp i en grusgrop i skogen. Vafan, jag var på match i Italien och där kastar de bomber på varandra i fyra timmar. Samtidigt finns det ju något romantiskt med det, typ gamla gladiatorspel.
Jag har kompisar som vet precis var din plats på ståplatsläktaren är.
— Det där är lite jobbigt, att folk ser mig och registrerar det, snackar om vad jag har gjort. Samtidigt har jag gjort allt för att döda min mystik, genom att alltid vara offentlig, alltid ha klubbar och så. En sådan som Kent-Jocke Berg till exempel gör ju precis tvärtom och syns aldrig i vardagen.
I en recension av ditt andra soloalbum är enda gången någonsin på Nöjesguiden som jag har fått ett ord utbytt av korrekturläsaren. "Magnus Carlson är och förblir en crooner", skrev jag, men någon bytte ut det mot "refrängsångare".
— Det minns jag. Jag fattade ingenting, vadå refrängsångare? Men att vara en crooner är det finaste man kan vara. För min del finns det ingen valmöjlighet, jag kan inte låta farlig. När det har behövts har vi fått lov att fixa det med effekter. Det kommer från att under hela uppväxten ha lyssnat på folk som jobbar i croonertraditionen. Den enda skiva vi hade när jag växte upp var en gammal Dean Martin. Morrissey är en crooner, och David Bowie före honom. Echo & the Bunnymen var ett av mina stora favoritband, och deras sångare Ian McCulloch är inget annat än en crooner.
Hans allra första solosingel var ju en tagning av Kurt Weills September Song.
— Precis, det är det jag menar. Han spelade skivor på vår klubb en kväll och sedan satt vi hemma hos en kompis och spelade gitarr. Jag satte på Weeping Willows, och förklarade att det var mitt band. "You're kidding" liksom, han gillade det och det var jättestort. Han är min drömpartner för en duett.
Men det där med Dean Martin var väl inte sant?
— Nä. Jag köpte Sweet när jag var fem, och sen var jag inne på Kiss. En barnvakt hemma i Storvreten hade med sig Anarchy in the UK på singel, och han lät mig höra den. Jag minns fortfarande exakt var vi satt i vardagsrummet, och hur förbryllad jag var efter det. Sen började äldre polare spela Ebba-singlar och så. Pontus från Sundsvall flyttade in, och jag hade ju lite koll på Brända Barn och Diestinct och sådant, så jag frågade väl honom vad han gillade. Det var helt fel, han var en läkarson och åkte slalom, men lärde mig om Joy Division och Depeche Mode. Dave Gahan är förresten också en sann crooner.
På tal om Morrissey, som enligt rykten ska vara med i engelska melodifestivalen. Ska du vara med i den svenska?
— Och tävla mot Moz i Europa, det vore ju grymt. Nä, allvarligt talat, jag har blivit tillfrågad flera gånger men det vore helt fel. I England är melodifestivalen en pytteliten grej, men Morrisseys ikoner — Sandie Shaw och så — kommer ju därifrån. Om jag fick tävla mot folk som Svante Thuresson kanske.
Att intervjua innebär i väldigt liten utsträckning att ställa frågor. Oftast räcker det oftast med bara något ord innan han är igång, och stundtals gör han en Bildt och struntar kapitalt i frågan för att istället tala om det han vill berätta om. Till exempel Weeping Willows historia.
— Weeping Willows var ju rätt gamla när vi bildades, jag var vadå 28. Vi var redan färdiga med vårt musikaliska identitetsskapande, och då blir det inte så där homogent som med säg Mando Diao som liksom blir vuxna tillsammans. Alla kom med sina grejer, Anders med Stones och hela Velvet Underground-grejen, jag kom från The Smiths och Clash men hade snöat in på Gene Pitney och Roy Orbison. Jag jobbade på Kvarnen, och vi hade inrett en replokal i källaren. Det var Bob Hund, Atomic Swing, och Nomads som repade där, och jag hängde med. Bob Hund behövde en roadie och chaufför, ingen av dem har körkort, så jag åkte med dem i två år. Det var helt fantastiskt, man stod bakom scenen och tryckte t-shirts som ingen ville köpa, och sen bara exploderade allt och alla älskade Bob Hund och skulle äga en jävla t-shirt.
— Ibland släpade vi upp en massa instrument och spelade inne på Kvarnen, och jag brukade sjunga lite Hank Williams. Så blev jag "upptäckt" av Stefan Sundström och hans band, och vi ville pröva att starta band, bara som en kul grej. Jag är bra på att härma, och vi var helt klart ett pastischband, från början till och med ett coverband.
— Vi bestämde att vi skulle göra en helt egen grej, alla skulle ha svarta kostymer, och från början tänkte vi att vi skulle hälla vatten i skrevet så att det skulle se ut som vi hade pissat på oss. Det skulle liksom inte gå att missförstå, vi bestämde att det var förbjudet att le på scenen, "nu sjunger vi Love hurts och menar det". Det kändes jävligt punk att spela storslagen croonermusik då, att relatera till Scott Walker som inte direkt var ett household name på den tiden, och vi gillade att vara ensamma om det. Det var nästan lite protektionistiskt.
— Sen började folk reagera, och det var stort. Lennart Persson började skicka blandband, och det var jävligt cool, jag menar han har ju typ intervjuat Velvet Underground. Men det blev stort jävligt fort, vi hade releasefest på Aladdin och det kom 900 pers. På en jävla releasefest. Sen började Bindefeldt skicka inbjudningar och så. Vi gick förstås inte, liksom, skulle Clash ha gått på sådant?
— Men när Elle ville ha mig som modell över tio sidor var det svårt att tacka nej. De sa att jag var "smal, hård och cool", och vem kan stå emot då?
— Sen började hela vår grej slå tillbaka mot oss. Arrangören började backa. i Borlänge var det en arrangör som ville ställa in, eftersom han hade hört att vår publik alltid står stilla och gråter. Det blev hämmande, och vi gjorde allt för att bryta det där, till och med houseremixer. Touch me till exempel var en finsk tango från början, men vi försökte göra den till en pophit. Sen skickade bolaget den till Tore Johansson, och han ändrade den helt och hållet. Han drog upp tempot, la till en massa grejer, och jag gillade den inte alls. Nu kan jag ju uppskatta den och vara tacksam, och det var rätt kul att höra Franz Ferdinand första gången, för han hade tagit samma grejer som med oss och utvecklat där. De borde tacka oss, haha.
Visst har er publik förändrats? Det är inte lika många medelålders män som gråter längre, och jag känner 16-åriga indietjejer som älskar Weeping Willows.
— Skivbolaget gjorde faktiskt en opinionsundersökning för att kolla hur vår publik ser ut. 93 procent av alla tillfrågade hade hört talas om oss, och det är ju stort. Där fanns alla från punkkillen till mormor, med vår genomsnittliga lyssnare är en tjej i 25-30-årsåldern. Jag menar, vi är ju inte så snygga, så då måste det vara musiken som tränger igenom.
Blir det fler sologrejer?
— Det är inte aktuellt nu. Efter Weeping Willows andra album ville jag pröva att köra på svenska. Men bandet tyckte inte att vi skulle göra det, och bestämde jag mig för att köra med andra. Det är ingen stor grej, alla i bandet håller ju på med tusen olika grejer. Jag ville pröva att jobba med folk jag hade beundrat länge, typ Thåström och Mick Jones, men själva idén var att göra pop lite grand som Morrissey, fast på svenska. Andra albumet hade till och med arbetstiteln Vaxholm och jag. Sådant var det ju ingen som gjorde, tänkte jag.
— Sen fick jag höra Håkan Hellström. Skit också. Jag började gråta, men mest för att han var så jävla bra. Så jag tog med honom på kör, och ville hela tiden att han skulle höras mer och mer. Samtidigt var jag ju säker på att min platta skulle sälja mycket mer än hans, så i slutet av ett spår la jag till hans ah-ah-ah-stämma från Känn ingen sorg för mig Göteborg, som en hyllning, en homage. Om jag kunde hjälpa honom till lite av samma uppmärksamhet som jag skulle få vore det ju schysst.
— Jovisst, sen slog han och min skiva försvann. Det gjorde inget, jag var så glad att få vara med om det. Jag hängde runt, fick en tamburin, "Köp ett par vita brallor så får du en matrosskjorta" och så blev jag med på turnén. Det är stort att ha varit med om, det var så jävla bra.