David Sylvians elektroniska kammarmusik-improvisationer

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)

Från new romantics-pinuppa till konstmusikens omslagspojke – David Sylvians resa har varit lång. Nu gör han elektronisk improvisationsmusik, och Nöjesguiden ringde upp honom för att få veta mer om det.

Som sångare i bandet Japan för 25-30 år sedan var David Sylvian den främsta pinup-pojken för new romantics-vågen, med både utseende, röst och karisma som Duran Duran bara kunde drömma om. Sedan dess har han på motsvarande sätt varit den eleganta konstmusikens omslagspojke, och med sina elektroniska improvisationer på nya albumet Manafon har han gjort höstens vackraste skiva. Nöjesguiden ringde upp för att få veta mer.

Ditt nya album är en fantastiskt vacker och djupt oroande upplevelse. 

-- Tack. Det är en adekvat beskrivning, antar jag. Jag vill väcka eller åtminstone förstärka känslor, och oro är en av dem. 

Det är kanske en konstig fråga med tanke på skivans improviserade karaktär, men vet du vart du vill när du påbörjar arbetet med en skiva? 

-- Inte formulerad i ord, men jag har en vision eller åtminstone en känsla av vad som är på väg. Det tar form i en väldigt långsam process, där det i första hand handlar om att upptäcka vad som ska sorteras bort. Den här gången skulle till exempel alla antydningar till slagverk och markerad rytm tas bort. Under arbetet utvecklar jag en måttstock som jag kan pröva varje tanke eller varje ljud gentemot. Det händer att musikerna vänder sig till mig för att få ledning, men jag vill inte styra på det sättet. Jag bestämmer egentligen bara vilka musiker som ska befinna sig i rummet samtidigt, där slutar min ledning. 

Tidigare har David Sylvian samarbetat med profiler som Holger Czukay och Jaki Liebzeit, med Jon Hassell, Robert Fripp och Bill Nelson, och nyligen med Burnt Friedman och till och med Stina Nordenstam. Inget av de namnen finns med på hans nya skiva.

-- Men det betyder inte att de tillhör mitt förflutna. När jag har idéer där någon av dem skulle tillföra något positivt kommer jag att ta fram telefonboken och ta kontakt. Man ska inte vara rigid och säga "aldrig". 

Istället är Manafon befolkad av improvisationsmusiker. 

-- Jag har uppskattat improvisationsmusik under lång tid, med ursprung i en fascination för Keith Jarrett. Redan i mitten av 90-talet försökte jag mig på det tillsammans med Keith Tippett, men det landade inte riktigt rätt då. Men ungefär samtidigt utvecklades improvisationsmusiken och lämnade jazzen bakom sig. En massa nya musiker kom fram och improviserade med elektronik, och det fascinerade mig. Inför det här albumet visste jag precis vilka musiker jag ville börja samarbeta med, folk som inte hade en jazzbakgrund utan som kom från pop, eller från rock, eller från ljudskulpturer. Inspelningarna startade redan för fem år sen, i Wien.

-- Det var lite trevande. Då visste jag bara att jag ville arbeta tillsammans med Fennesz och med folk från Polwechsel, och om jag förlade inspelningarna dit skulle jag bara behöva flyga in max en musiker, resten var redan på plats. Sedan återvände jag inte till inspelningarna på ett helt år, så när jag började lyssna på dem igen kändes de helt nya. Jag fick chansen att upptäcka musiken så som den uppenbarade sig för mig, och utifrån det kunde jag ganska enkelt besluta vilka ytterligare musiker jag ville arbeta vidare tillsammans med. Bland dem märks Sachiko M, Otomo Yoshihide, Evan Parker och Keith Rowe, inspelade i Tokyo respektive London. 

Inspelningsplatserna valdes konsekvent utifrån var David Sylvians tilltänkta musiker befann sig.

-- Sessionerna i London och Tokyo var korta endagsinspelningar. Framför allt i London tyckte jag att det var svårt att veta vilka jag ville arbeta med, men Evan Parker var navet som hjälpte mig att hitta rätt. Resultatet är märkligt harmoniskt och stillsamt. "Modern kammarmusik", kallar David Sylvian själv musiken.

-- Den har kammarmusikens känsla av intimitet. På ett sätt liknar den kammarspelen också, där varje scenförändring eller varje ljusskiftning avser att förmedla ett nytt känsloläge. Den främsta konsten har förmågan att väcka eller utvidga känslor, och så vill och hoppas jag att Manafon ska fungera. Över den stillsamt vackra musiken flyter David Sylvians röst fram i de sprödaste melodier.

-- Sångmelodierna och texterna bara föll på plats när jag lyssnade på inspelningar. På ett sätt arbetade jag emot genren, för det är i den kontrasten som det blir vackert. Och oroande, antar jag. Det var samma sak med texterna, faktiskt. Ibland hade jag en idé om vad jag ville förmedla, men ofta uppstod det en ordassociation när jag lyssnade på musiken, och så växte den associationen ut till en text. Mitt sätt att arbeta nu är väldigt känslostyrt och spontant överhuvudtaget. Jag ägnar ingen tid åt att grubbla över mitt skapande. 

Jag måste fråga om albumtiteln. Vad vill du med den?

-- Manafon är en walesisk by, där poeten Ronald Stuart Thomas bodde och verkade som kyrkoman och poet i mitten av 1900-talet. Ända sedan 80-talet har jag fascinerats av hans poesi, och efter hans död har jag läst hans biografi. Hans liv var på ett sätt tragikomiskt i dualiteten mellan religiositet och hans profana poetiska metaforer om Guds tystnad.

Den sortens antaganden finns i en hel del diskussionstrådar på nätet. Dina fans är väldigt fokuserade, och analyserar allt du säger eller sjunger. Är det smickrande eller störande?

-- Ingetdera faktiskt. Jag vet inte om det, jag blundar för det. Det värsta som kan hända en konstnär är att bli självmedveten. En skådespelare som fördjupar sig i recensioner efter sin första föreställning kommer att ägna återstående 60 föreställningar åt att försöka korrigera sådant han fick kritik för, och glömmer bort att leva sig in i rollen. Eventuella nätdiskussioner om mig är inte avsedda för mina ögon. 

Många av fansen där har följt dig ända sedan tiden som sångare i Japan, Finns det delar av popstjärnetillvaron som du saknar idag?

-- Hm. Det skulle väl vara hur många man nådde ut till isåfall. Men det kräver å andra sidan att man kompromissar med sin konst, och det är inte jag intresserad av att göra längre. Bara det att popmusiken idag måste fungera så omedelbart att varje nyans av komplexitet är bortsuddad är tillräckligt för att det skulle vara en omöjlighet att ge sig in i den sortens kompromisser. När jag tänker på det är det nog snarare så att de få skärvor av popstjärnelivet som fortfarande finns kvar i mitt liv fortfarande behöver rensas bort, istället.