
Retrokrönika maj 2005: Peter and the Pets
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2015)
Peter Perrett är en av världens mest underskattade sångare. Med sina självklara rocklåtar med botten i det tidiga 70-talets glamtrashiga New York-scen, sina rättframma drogtexter och framför allt sin gnällande stämma har han bildat skola för alla från J Mascis via Paul Westerberg till Brett Anderson. Men The Only Ones hade bara en enda hit, och trots att Another Girl, Another Planet har visserligen lyfts upp av The Replacements, Dogs D'Amour och The Lightning Seeds, för att nämna några som gjort covers, är det bästa bandet från Englands tidiga punkscen i det närmaste bortglömt idag.
Fantastiska självdestruktionsdiamanter som Why Don't You Kill Yourself och Lovers of Today borde ha varit grundpelare för varje aspirerande rockband, men inte ens The Libertines, som ligger så nära The Only Ones i både musik och attityd verkar komma ihåg dem.
Glömskan är till stora delar orsakad av Peter Perrett själv, och går att spåra i hans val av umgänge. Det var ingen tillfällighet att Keith Richards hängde runt The Only Ones studio, och det var ingen tillfällighet att Peter Perrett tillsammans med Phil Lynott, Steve Jones och Steve Marriott spelade på Johnny Thunders mästerverk So Alone, en heroinist-konferens utklädd till skiva.
Drogerna fanns inte bara i Peter Perretts texter, så efter bara tre skivor splittrades The Only Ones. Sedan dess har han hörts av mycket sporadiskt, och det är därför vi alltid blir så entusiastiska inför en tidigare outgiven låt på de regelbundna Greatest hits-skivorna,
Men det är inte svultenhet som gör att hans demoinspelningar från åren innan punken och åren innan The Only Ones är så sensationella. Det stora i den drös hemmainspelningar och fyra studiodemos han spelat in tillsammans med England's Glory 1973, som han förgäves sökte upp alla tänkbara skivbolag med, och som nu släppts på skiva som The First and Last (Diesel Motor/import), är Peter Perrett själv.
Med ett övertydligt Lou Reed-komplex (den legendariska journalisten Nick Kent var övertygad om att det var outgivna Velvet Underground-outtakes), med sin Londonaccent och sin klagande röst lyckas han konstruera protopunk tre år innan punken uppfanns. Det kanske inte är för alla, och England's Glory är definitivt överkurs, men den som uppskattar någon av referenserna här ovan gör sin själv en tjänst genom att utforska Peter Perretts katalog.
Fler retrogrejer att kolla upp;
Yo La Tengo Prisoners of Love (Matador/Playground)
En föredömlig karriärssammanfattning, so far, tillgänglig i två versioner. För nybörjaren en dubbel-CD med New Jersey-bandets finaste stunder, bland dem debutsingeln, eviga fullpoängaren Nuclear War och Upside-Down. För fanatikern en trippel, där den tredje skivan utgörs av outtakes och rariteter. Över drygt 40 spår lyckas Prisoners of Love fånga åtminstone de flesta aspekterna av det enda band som förtjänar att nämnas i samma andetag som Velvet Underground och Sonic Youth.
Björns Vännerfår ett eget liv (Adrian/Border)
När Richard Schicke flyttade till London för ett år sedan dog Björns Vänner, direkt efter sin utmärkta fullängdsdebut. Med folk från Thirdimension och David & The Citizens, bland annat David Fridlund själv, kunde det knappast bli något annat än ett tillfälligt projekt. Men eftersom världen behöver mera ultraprogg samlar de ihop sina sista inspelningar tillsammans med Ser jag ut att må bra?, en överraskande mysig svenskspråkig version av The Tracks of My Tears och EP-spår från Kvar på film.
Brian Eno Music For Films Remastered (Virgin)
I den senaste högen av Eno-återutgåvor är den här harmoniska ambientprototypen the pick of the cherry. Eno tog hjälp av allt från mainstreamers som Phil Collins till avantgardister som Fred Frith för att konstruera imaginära soundtracks som inte har överträffats sedan dess.
Jack Nietzsche Hearing is Believing - The Jack Nietzsche Story 1962-1979 (Ace/Bonnieramigo)
Det är knappt att man tror sina öron. Jack Nietzsche gick från att vara Phil Spectors husarrangör till att lyfta Neil Young till de högsta höjderna, och hade inte den grymma skördemannen kommit i vägen hade han avslutat karriären med att producerat Mercury Revs All Is Dream. Här har arkivarierna på Ace samlat exempel från stora delar av hans CV, med nödvändiga spår med alla från Jackie DeShannon och Doris Day via Judy Henske och Marianne Faithfull till Mink DeVille och Graham Parker. Essentiell, minst sagt, trots att Exorcistens ljudspår fattas.
Belle & Sebastian Push Barman to Open Old Wounds (Jeepster/)
25 singel- och EP-spår från åren 1997 till 2001. Behöver jag ens berätta att skottarna alltid lagt sitt bästa material just på det formatet?
Natacha Atlas The Best of (Mantra/Playground)
Transglobal Underground har aldrig känts fräscht, men på egen hand har Natacha Atlas med jämna mellanrum träffat rätt med sin mix av dub och orientalisk musik, sina texter på arabiska, franska och engelska, sina covers av James Brown och Screamin' Jay Hawkins och sina snygga samarbeten med David Arnold och Justin Adams. En utmärkt sammanfattning, trots tre versioner av visserligen utmärkta Leysh Nat' Arak, och nu väntar vi på att Mellanösterns största stjärna George Wasouf ska lanseras i Europa.
P. F. Commando Manipulerade Mongon (Comm-Records/Imperial)
P. F. Commando från Gävle var ett av de första punkbanden i Sverige som fick ur sig en fullängdare, och med sikte på den internationella samlarmarknaden har den nu kommit på CD. Det är ett charmerande tidsdokument av en era när raggare faktiskt var ett ängeläget textämne och när det fortfarande inte hade blivit fult att sjunga på engelska ("Det låter så här; Ay uu ay uu", som Incest Brothers så insiktsfullt uttryckte det). Man anar att Get Fucked och ilskna Rocken i Gävle får upphovsmännen att rodna så här 26 år senare, medan Go Go Go och Svenne Pop fortfarande har sina poänger.
DVD
Det har varit svårt att hitta en anledning att låta Morrisseys Who Put the 'M' in Manchester(SonyBMG) lämna plats i DVD-spelaren den här månaden. Men med kanoner och rivningskulor lyckades till slut ändå AC/DC sno åt sig platsen med Family Jewels (Epic Sony BMG), en samling promoklipp och TV-framträdanden från åren 1975 till 1990 över två DVD. Själv har jag inte kommit till utgåvans andra DVD än, och lär aldrig finna anledning att komma dit. Den består av promos från 1980 och framåt, med någon baskerklädd sångartönt vars främsta funktion är att bära Angus Young på sina axlar, bokstavligen. Men DVD 1 å andra sidan är helt briljant, och kommer att vara soundtrack till mången förortsförfest. I England misstogs AC/DC för ett punkband i mitten av 70-talet, och med tanke på Bon Scotts utseende, röst och humorfyllda aggressivitet var det inte alls långsökt. I Pippi Långstrump-peruk på sitt första viktiga TV-framträdande med Baby Please Don't Go eller som predikant i promofilmen till briljanta BRILJANTA Let There Be Rock två år senare är han den självklara huvudpersonen i bandet, intill Angus Youngs skolpojke (respektive utvecklingsstörda korgosse i den senare filmen). Nittonhundratalet skapade ingen bättre rock.