Speeka – Bespoke

Ultimate Dilemma/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2001)

Varje musikalisk trend och stil har sina innovatörer och inspiratörer, och bakom dem springer grupper av hoppfulla efterföljare, de flesta med urvattnade ambitioner att få sälja några skivor och få sina femton minuter i rampljuset. Rob Mac och Matt Smooth har gjort sig ett namn genom att spela skivor på deras egna hiphopklubb Scratch i London. Dessutom skapar de modern dansmusik under namnet Speeka. Tillsammans med ett löst sammansatt kollektiv samlar de på Bespoke sin första singel och två spår från förra årets EP tillsammans med nio nya spår, inspelade i parets egna studio.

Speeka är hantverksskickliga musiker, väl insatta i de senaste årens engelska dansmusik. I sin exposé över Londons hippa genres prövar man ett antal lätt identifierbara kostymer. Här finns soul, garage, drum'n'bass, triphop, two step och i någon mån hiphop. Paret hanterar jazzbas, keyboards och framför allt funky trummor på ett mycket habilt sätt. Bland kollektivets övriga musiker dominerar Lucy Wilkins, vars violin tidigare hörts hos 4 Hero och Paul Weller. Björk är en viktig inspiration för Speeka. Hennes sångstil kan studeras till loja triphopbeats och samplad flöjt likt ett överblivet Portishead på Pink Space och Powder Blue. Föredrar du Björk mot en bakgrund av drum'n'bass är Rainbow Umbrella ett bättre alternativ. För Massive Attacks beundrare rekommenderas Fall Fall, som har sentimental jazzig hiphop-känsla i rytmen, och soulsångaren Randolph Robinson bryter på ett trevligt sätt av mot Lucy Wilkins framträdande dystra violin. Sunshine vill gärna vara Terry Callier, och resultatet är ett svagare alternativ till förra årets glada överraskning Tim Hutton.

Här och där är det mera spännande. På Don't Go Messin hörs Alison David från Red Snapper på sång. Funkiga 70-talstrummor och jazzbas kombinerat med scratch från Monkey Mafias Krash Slaughta ger intressanta effekter. På Bitter Twisted Tongue vågar Speeka pröva något eget, skapar hetsig hiphopjazz som plattform för författaren Rodger Robinsons spoken word. Det bästa på Bespoke är den ett år gamla Cally Road, som var bandets första singel. Den har ett elektroniskt beat som balanseras av varma orgelljud. Här finns de tydligaste hiphopinfluenserna, och faktiskt den enda rappen på skivan. Easylistening-orgeln som dominerar Speekas James Last-version av Clash London Calling drar dock ner betyget åtminstone ett steg - så får man bara inte göra.

Speeka lyckas inte väcka mitt intresse. Här finns de senaste årens samlade dansmusikstilar, men här finns inget eget. Bespoke spretar våldsamt åt alla möjliga håll, och influenserna är aldrig subtila. Enstaka spår är riktigt bra inom sin respektive genre, men genom att samla dem på en fullängdsskiva blir bristen på egen identitet alltför tydlig. Hur ska man kunna hoppa på en bandvagn om man inte har bestämt sig för i vilken riktning man vill resa? Om inte Speeka hittar sin egen röst mycket snart är det här en dagslända vi inte kommer att höra mer av.

Skivrecension