Man anar nästan antydan till ett leende hos Ron Sexsmith på omslagsbilden. Den oväntade känsloyttringen från en annars konstant smådeppig singersongwriter är å andra sidan det enda som skiljer Carousel One från hans tretton tidigare album. I övrigt är det samma habila men lättglömda vemodiga popballader som alltid, med enbart den lite ystrare Can’t Get My Act Together och en oväntad cover av Charley Prides Is Anybody Goin’ to San Antone? som orsaker att bry sig överhuvudtaget.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
