The Cure - Songs of A Lost World

Polydor/Universal

BETYG 6 av 6

"I want this to be the last thing we do". Visst är det frestande att tolka texternas alla avsked som The Cures farväl och sista hälsning till sin trogna publik? Särskilt med tanke på att utgivningstakten med 16 år mellan studioalbumen skulle innebära att vi får vänta tills 2040 på nästa album?

Men vi var alldeles för ytliga, vi som för 20 år sedan tolkade nämnda textrad i låten alt.end på albumet The Cure som ett besked om bandet förestående nedläggning. Den sortens banal metalyrik var inte Robert Smiths när han sjöng det år 2004, och det är det definitivt inte 2024. När han nu sjunger om definitiva slut, farväl och avsked på The Cures dova återkomst - "This is the end of every song we sing" är den första textraden på albumet, och nästan 50 minuter senare avslutas albumet med raden "The end of every song. Nothing" - så är det något mycket större, viktigare och mer personligt än ett bands kommunikation om sin egen eventuella existens.

Avskeden här är istället djupt personliga och tungt överväldigande, åtminstone för den som likt Robert Smith befinner sig i en livsfas där viktiga delar av tillvaron börjar ryckas undan och saker förändras på ett oåterkalleligt sätt. "I'm outside in the dark, wondering how I got so old", gnyr han i anslutande Endsong, och konstaterar att "It's all gone, left alone with nothing". Familjemedlemmar, vänner, relationer, trygga situationer - ingenting är beständigt.

I Can Never Say Goodbye är ett försök att hantera sorgen efter storebror Richard, som liksom Robert Smiths föräldrar har avlidit under de senare åren. Hans storebror introducerade den unge Robert Smith för Jimi Hendrix, en väldokumenterad återkommande referens som här är påfallande i Reeves Gabrels gitarrsolon inte bara i den sång som är det explicita avskedet till storebrodern. Gabrels psykedeliska sologitarr får större utrymme här än det fick till och med hos David Bowie i Tin Machine, men det blir aldrig för dominerande utan placeras längre bak i mixen i Warsong, eller kontrasteras elegant mot en fin och fjuttig åttiotalssynth i Drone:Undrone.

Samma budskap av alltings förgänglighet finns överallt på Songs of A Lost World, tungt inhamrad i And Nothing Is Forever eller placerad i en lite luftigare kontext i A Fragile Thing, som med eleganta synthdetaljer är det närmaste en popsingel vi kommer här. Sönderfallet, striderna och förlusterna är personliga snarare än allmänpolitiska, och konsekvent svärtade och dova. Här finns inte utrymme för den självironiska humor han visar prov på i intervjuer, till exempel i New York Times i dagarna där han förklarar varför han avstår politiska kommentarer i sin lyrik. ""I wear lipstick, I'm 65 - I'm not the person to stand up to say what's wrong with the world."

Svärtan, djupet och komplexiteten finns överallt i lyriken, men den är minst lika påfallande i det musikaliska uttrycket. Faktum är att The Cure inte låtit så här konsekvent mörka sedan Faith och Pornography för 40 år sedan. Flertalet av skivans åtta långa låtar har instrumentala inledningar som inte är att betrakta som intron, eftersom de regelmässigt utgör första halvan av låten, eller till och med de första två tredjedelarna av den tio minuter långa avslutningen Endsong. Det finns ingen anledning att ha bråttom. And Nothing is Forever.

Och även om The Cure har mognat i uttryck är det påfallande hur väl man känner igen sig både i den musikaliska helheten och i dess beståndsdelar, med mäktiga synthsjok, med golvpukor som mullrar som i fornstora dar, och framför allt med Simon Gallups karaktäristiskt melodiska bas, lika central för The Cures sound som någonsin Peter Hooks för Joy Division/New Order. Åldern till trots är det dessutom anmärkningsvärt hur lite Robert Smiths röst förändrats under åren. 65 år gammal har han en sångröst i det närmaste identisk med Robert Smith 33 år gammal, och med Robert Smith 23 år gammal.

En av orsakerna till att Songs of A Lost World dröjt så länge sägs vara Robert Smiths perfektionism, som inneburit ett ständigt slipande och omarbetande av låtar som redan funnits länge på The Cures liverepertoar. Men tålamod lönar sig, för perfektionismen har bidragit till att varje detalj är finslipad och exakt, och det är den sista och avgörande dimension som gör att betyget inte kan bli lägre än det högsta. Alltid exakt placerat hörs här en enstaka distad återkommande gitarrton i Alone, synthdetaljer som refererar till bandets 80-talskatalog, ljudet av kraftiga vindar och subtilt elektriskt sprakande I Can Never Say Goodbye, små bjällror gömda långt bakom synthsjoken eller den tramporgel som inleder Warsongs obevekligt långsamma rörelse över slagfältet.

Songs of A Lost World är Robert Smiths förtvivlan över förgänglighet, och det är ett avsked, eller till och med flera. Men det är inte ett avsked till musiken, till The Cure eller till publiken. I den nya New York Times-intervjun konstaterar han att ända sedan han var ung planerade han att "fortsätta göra det här tills jag trillar av pinn". Och även om han med glimten i ögat fortsätter med att konstatera att "Min idé om när jag skulle trilla av pinn var inte så här gammal" så antyder han också att Songs of A Lost World är den första delen i en trilogi. Låt oss hoppas. 

Av Patrik Forshage

Den 2 november 2024

Skivrecension