Death In Vegas - Scorpio Rising

Arista UK/BMG
BETYG: 4/6

(Dubbelrecension med Dirty Vegas, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002)

Precis när danskulturen börjar slå igenom brett i USA, om än i stockkonservativ form med en lat Paul Oakenfold i superhjälterollen, föds Dirty Vegas för att casha in. De har inga behov av sin lilla och trendkänsliga brittiska hemmamarknad, i USA går det att sälja mer utan att behöva vara innovativ. Days Go By var singeln som blev ljudspåret till amerikansk TV-reklam för bilar, och sedan var det klart. 

"Vi försöker bara vara ärliga mot oss själva när vi skapar musik. Och de liksom relaterar till det på den här sidan Atlanten". Tjena. Trion fumlar ihop dansmusik med vartenda förutsägbart knep ur grundkursens första kapitel - längre orkade Dirty Vegas inte läsa. Lite house, gott om enkla uptemporytmer, några bleka gitarrer, en röst som man inte ens orkar reta upp sig på, och ovanpå det texter som i jämförelse får E-Type att framstå som en seriös författare. För säkerhets skull slänger Dirty Vegas in en lam cover av Pink Floyds Another Brick in the Wall - sånt säljer ju i USA. 

Englands andra Nevada-fetischister, Richard Fearless och Tim Holmes gemensamma projekt Death in Vegas, har ett helt annat djup. Med dem är det inte särskilt meningsfullt att tala om dansmusik, inte ens för en rockpublik, eftersom Scorpio Rising är en renodlad popskiva, fylld med vad de helt adekvat beskriver som "psykedeliska kärlekssånger". 

Här trängs minst lika många gästvokalister som sist. Hope Sandoval och Dot Allison samsas med Nicola Kuperus, i vanliga fall i Detroits technoprojekt Adult, när Death in Vegas hakar på neosynthtrenden med Hands Around My Throat, som hade kunnat vara Devo eller Gina X. Att så många prominenta sångare kommer rusande när Death in Vegas kallar beror förstås på att de har en tendens att plocka fram det bästa hos sina gäster. Titellåten är det bästa Liam Gallagher sjungit på fem år, och Paul Weller glänser på Gene Clark-låten So You Say You Lost Your Baby. 

Spännande Death in Vegas kommer att sälja blygsamma mängder skivor, eftersom de är mer intresserade av att utveckla sin musik än att kränga produkter. Istället kommer Puddle of Mudd-amerikaner att köpa usla Dirty Vegas skivor i samma takt som de köper patriotiska flaggor. Den enes död, den andres bröd.

Skivrecension
Av Patrik Forshage