Tears - En dömd relation?
Först var de oskiljaktiga kreativa parhästar. Sedan blev deras fiendskap lika intensiv. Nu har Suedes Brett Anderson och Bernard Butler återförenats, mot alla odds, och därmed är det fastslaget att en av årets Hultsfredshöjdpunkter kommer att vara en utsökt kombination av dekadent britpop-nostalgi och politiskt uttalat nytänkande.
När Suede spelade gamla hits på Hultsfredsfestivalen för tre år sedan var det ett av festivalens mest generande ögonblick någonsin. Med ett scenutspel stulet från Tomas Ledin stolpade Brett Anderson runt som en vilsen programledare i Allsång på Skansen, och inte ens de mest hårdföra fansen kunde låta bli att rodna. När sedan bandets sista skiva slog nytt världsrekord i grenen "Snabbast från nyhetsfack till rea-på-rean" fanns det inget hopp kvar ens för bandets ledare.
- Mitt driv, min riktning och mitt fokus blev suddigt på slutet av Suede.
Suede var en förbrukad kraft. Slut på historien. Nu får den en epilog, och Brett Anderson får sin hultsfredsrevanch. För ett halvår sedan ringde han upp Bernard Butler, som startade Suede, som var Yang till Bretts Ying, som spelade sitt sista Suede-gig för elva år sedan, och som slagits vilt med Brett Anderson i media sedan dess. Plötsligt var killarna som gjorde britpopen dekadent och farligt med ett par skivor i början av 90-talet ett par igen.
- Det kändes som om det var dags. Jag la inte ner Suede för att kunna ringa upp Bernard. Det måste ske naturligt, och bandet hade nått sin naturliga nedläggning. Jag kände att jag hade skrivit mina bästa låtar med Bernard", förklarar Brett Anderson den återförening som bara för ett år sedan framstod som omöjlig.
Återföreningar brukar lukta desperation, sista-utvägen-när allt-annat-gått-åthelvete, nostalgi och inte så lite girighet. Men Brett Anderson och Bernard Butler har fullständigt nonchalerat Suedes katalog på vinterns Englandsspelningar, och alla mascaratyngda nostalgiska fans som ropat efter Drowners och Animal Nitrate har gjort det förgäves.
Det betyder nu inte att de lämnat sin historia bakom sig. Tvärtom. Ryktet talar om att Tears består av Suede-lookalikes, och parets nya låtar påminner en hel del om Dog Man Star. De har fortsatt där de slutade, helt enkelt. Med den skillnaden att utan heroindemoner att slåss mot kan Brett Anderson nu kämpa mot mer handfasta fiender. Stråksvingande själfulla förstasingeln Refugees slår mot engelska politiker som inför valet flörtar med högerextrema kretsar genom att prata om att begränsa invandringen.
- Invandring är nödvändigt för att skapa ett friskt, blandat, multikulturellt modernt samhälle. England skulle inte vara i närheten av den kulturella rikedom vi har utan invandring.
Redan pågår vadslagning om hur länge relationen håller den här gången, och oddsen för ett snabbt och dramatiskt slut är låga. Precis som för drygt tio år sedan är varje gig en kamp på liv och död mellan två egon som båda ser sig själva som bandets stora stjärna. "Det känns som om vi duellerar med varandra", menar Brett Anderson, som omedelbart efter varje smart textrad får ett flashigt riff tillbaka i ansiktet. Sånt skapar elektriska spänningar, men det är knappast grunden för ett långvarigt och stabilt förhållande.
- Vi går inte och bowlar ihop, förklarar Bernard Butler bistert. För honom spelar det ingen roll om det går åt helvete igen.
- Jag har så många misslyckanden. Jag har sparkats från skivbolag så många gånger, och jag har fått så mycket stryk att jag inte bryr mig längre. Om någon kämpar emot så drar jag.
Det är en varning som Brett Anderson inte kommer att lyssna på, och därför passar vi på att höra Tears innan det är försent.
Here Come The Tears släpps någon vecka före bandets spelning på Hultsfredsfestivalen.
Av Patrik Forshage
Artikel
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2005)