Skyll inte på Martin Rössel
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2017)
Foto Martin Rössel (Martin Rössel), Patrik Forshage (Dom Dummaste)
Få musiker i Sverige har en lika gedigen meritlista som Martin Rössel. Som ena halvan av Dom Dummaste låg han först bakom den kassett som räknas som en av de första elektroniska utgåvorna i svensk musikliv och senare för ett djupt respekterad postpunkband. Som soloartist gjorde han svenskspråkig pop på storbolag efter ett starkt rockalbum på den legendariska Radium-etiketten.
På senare år som respekterad producent, senast för Brända Barns comebackalbum, och fortsatt aktiv med högre eller lägre intensitet i de gamla rollerna. I rollen som soloartist har han varit frånvarande i decennier, och det hade kunnat bli ännu längre.
- Den här skivan höll inte på att bli av, men with a little help from my friends och en deckarduo så är den här nu.
De där vännerna är en lång och namnkunnig skara. Bland de medverkande trängs Magnus Carlsson, Jay-Jay Johanson, Kleerup, Marty Wilson-Piper, Lars Cleveman, Kajsa Grytt, Johan Johansson, Latte Kronlund och Michael Blair. Och så till och med Micke Nyqvist.
Även de som ger ut skivan är välkända, men från ett helt annat fält. Jerker Eriksson and Håkan Sundquist har under pseudonymen Erik Axl Sund haft stora internationella succéer med sina deckare, och nu kommer skivan på vinyl på deras lilla skivetikett.
- De använder sina pengar från böckerna till att driva ett skitkul galleri, och ger också ut skivor som de själva gillar, senast ett album med Joachim Pirinen. Det känns precis rätt för mig.
Don't Blame Me heter skivans första singel.
- Jag har ofta låtar i huvudet, och om de har en tillräckligt bra kärna stannar de kvar där. Så när jag hade haft den här låten i tio år började jag spela in den, med synthar och programmerade trummor. Men så bytte jag ut delarna mot riktiga instrument och musiker allteftersom. Det är symptomatiskt för hela skivan.
- Jag tycker om texten, den var jädrigt kul att skriva. Man har någon känsla av att allt går fel, men man är ju så jävla upptagen. Så skyll inte på mig om allt går åt helvete, jag hade ju så mycket att göra. Jag känner igen det hos mig själv. Och sedan tänker man att "oj, så hemskt att vi fick nazister på gatan" eller "hoppsan, nu spränger Trump och Kim vätebomber på varandra", eller att klimatet går fullständigt åt helvete. Men skyll inte på mig.
- Det faller tillbaka på en idé som jag har vuxit upp med, att man måste göra någonting. Det gäller både livet och samhället och världen, och det är så lätt att låta bli.
Musikaliskt är det väldigt brittiskt. The Beatles finns där, och än mer Ray Davies. Med ett piano från puben, små djurläten, en arg gubbe som ifrågasätter sångarens argument - "Really?"...
- som för övrigt är Johan Johansson, hahaha! Det är han som är den arga gubben!
Det ger en Monty Python-känsla som förstärks av videons psykedeliska absurditeter.
- Jag hade länge en idé om att göra en animerad video. Men det är för tidskrävande. Tänk om Terry Gilliam hade velat vara med? Jag tror faktiskt att jag mailade honom och frågade.
Med en markerad baktakt påminner den mot slutet dessutom lite om Madness.
- The Beatles hade faktiskt samma baktakt på sin B-sida You Know My Name. Och stråkarna - av fantastiska Stockholm Strings - är nog också ganska mycket George Martin, eller hur?
Tio år senare
Don't Blame Me och många fler låtar på skivan har funnits länge. Redan 2009 skickade Martin Rössel över en nästan färdig skiva som skulle ges ut inom kort. Så blev det inte.
- Skivan har verkligen vunnit på att få vänta. Det var bara jag själv, på den tiden. Dels är det för att jag har hunnit låta saker utvecklas och mogna, för att sound och mixning blivit allt bättre, och för de bidrag från andra musiker som har tillkommit. Det är kompisar och kollegor som har bidragit, en del som jag känner mer och en del som jag känner mindre.
- Många har tjatat, inte minst Lars Cleveman. "När kommer plattan, kom igen". Det har blivit ett litet trauma att den aldrig kommer ut. Hade det inte kommit ut nu hade det ju verkligen varit ångest, men jag tycker att det blivit bättre så här. En del låtar är sig ganska lika från när jag började, men en del har verkligen inkarnerats och blivit bättre.
Men kan man verkligen ha samma relation till låtar som är nya och låtar som man filat på i tio år?
- Man talar ofta när man har gjort en skiva om att man är trött på låtarna efteråt. Men här har låtar kommit och gått så länge, jag har känt att en låt inte är riktigt färdig eller åtminstone kan mixas bättre nu när jag har ett års erfarenhet ytterligare. Det blir en annan relation till låtarna.
Går det att lägga låten till handlingarna nu, och tänka att du nått slutpunkten med en låt efter tio års arbete?
- Det är det ju definitivt slutpunkten. Men jag har spelat för lite live de sista åren, och jag tänker ändra på det nu.
Jesus Junkie är en av de låtar som har genomgått den största förändringen.
- Den kom bara, "som från ovan", som en association av en knarkare jag hade sett på en tågstation i England för länge sedan. Den symbolen av knarkaren som tar på sig våra synder och dör i vårt ställe är ju klar, någon som dör på korset, slagen och övergiven. Men jag ville vända på det och berätta om Jesus som var torsk på den där Gud-drogen. En del texter skriver man utifrån tydligare och närmare teman, som kärlek eller svek, men så finns det andra, som den här, som bara är en bild som kommer till mig.
Det kristna temat har Martin Rössel återkommit till förr. "Jesus var en grabb med en häftig bil", sjöng Dom Dummaste i Soppan är slut på sin första kassett 1980, och singeln Jesu Kristi 100 Krig är fortfarande deras mest kända låt. Men han är inte orolig för sin popularitet i kyrkliga kretsar.
- Det slog mig att det finns mer Gud och Jesus än någonsin på skivan. i My Eyes är Jesus eventuellt en mentalpatient. Eller tvärtom. Jag upptäckte just nu att jag inte är med i stadskyrkan, lite snopet när jag försökte rösta mot SD. Vi är ju världens mest sekulariserade land, men jag tror ändå att det finns mycket som är kristet i Sverige.
- Jag hade en moster - min mammas tvillingsyster - som hette Greta Hofsten, som var ansvarig utgivare för FiB/Kulturfront. Hon var kristen socialist, och påverkade nog mig till att se Jesus som en stark och god figur, även om jag inte är troende. Det finns så mycket dynamik i det där. Vi har ju idag en humanistisk och ganska radikal kyrka i Sverige, och det upprör en del människor. Inte mig.
- Jesus Junkie började som en synthlåt, väldigt Eno-inspirerad. Sedan började det dra åt ett annat håll, och började bli en rocklåt. När jag hade kommit en bit med det kände jag att det vore kul att befolka plattan, att få in lite fler röster. Magnus Carlsson har en nästan sakral röst, den är så ren, och jag frågade om han ville sjunga på den. Han tillförde verkligen något eget, och hittade en ton i den som jag inte hade hittat. Det hjälpte mig att göra klart den.
- Det är väl fyra-fem år sedan nu, och det var ett jävligt kul samarbete som skiljer sig från allt annat jag hört honom göra. Vi jobbade med det några timmar, tills det var klart. Sedan sa han att det var en sak han ville be om. Han visste att jag höll på med en ny version av My Eyes, och han frågade om han kunde få sjunga på den.
My Eyes är skivans absolut äldsta låt.
- Mitt första soloalbum kom på etiketten Radium för 30 år sedan, och det blev hyllat av de flesta kritiker. Förutom av Nils Hansson på DN, den jäveln. Han rackade ner på skivan. "tyvärr lider plattan mycket av sitt synthiga plastiga sound. Det svänger inte någonstans". Man ska ju gärna vara förbannad på kritiker som sågar en, och slå dem på käften och så, men jag kände någonstans att han hade rätt.
- Så när det först började bli dags för den här skivan för tio år sedan gjorde jag en ny version av My Eyes. Den här gången är det istället för synthar och sequenzers nu en fantastisk cast. Det är två sitar-spelare, det är Stockholm Strings, det är Kleerup som spelar trummor, det är Lasse Cleveman som spelar piano, Marty Wilson-Piper på gitarr, Latte Kronlund på bas, Pär Ulander, min dotter Julia och Magnus Carlson körar i refrängen, och Michael Blair på percussion.
Kleerup finns också med på Martin Rössels countrytolkning av Talking Heads Heaven.
- Det är två covers, dels den och dels The Velvet Undergrounds Sunday Morning. Heaven har en lite ironisk ton som David Byrne hade på den tiden, men jag tyckte att den gick lite fort i original. Det är ju världens bästa countryballad, med Pär Ulanders pedal steel som gör att man bara kan såsa ut i himlen och se änglarna sitta på molnen med sina harpor. Pär är överhuvudtaget viktig för plattan. Han spelar dragspel och sjunger dessutom. Jag bad Nysse Nyström komma in och spela leadgitarr, en gamma musikkompis från skolan som jag såg upp till när jag var liten. Han har spelat med Strix Q och Magnus Uggla, det är lite otippat och roligt.
The Velvet Underground har funnits med Martin Rössel under alla år.
- Man kan inte överdriva deras och Lou Reeds betydelse för mig. Jag fick singlar av min mamma varje fredag istället för veckopeng, så jag hade sjukt mycket skivor. Först var det The Beatles, och min halvbror spelade faktiskt The Velvet Undergrounds första skiva - bananskivan - för mig redan 1968. Lou Reed är en epigon för mig, och jag spelade faktiskt in min version av Sunday Morning i en nedtagen nästan psalmlik version innan Lou Reed dog. Lasse är förstås också med, han är om möjligt en ännu större Lou Reed-fan än jag. Det var fint att Kajsa Grytt är med och spelar på den, och hon har ju också samma djupa kärleksrelation till Lou Reed.
Day of Days är skriven tillsammans med den gamle Dom Dummaste-parhästen Lasse Cleveman, och kom för första gången ut på en egen singel 2005.
- Lasses sång från originalinspelningen finns faktisk kvar i den nya versionen, men alla andra instrument är nya. Munspelet spelas av min kusin Finn Petrén. Den är en sanslöst svart och pessimistisk syn på en värld som hålet på att gå åt helvete. Vissa dagar känns det ju så. För mig är det klassisk blues, om tidsandan, som när Leadbelly sjöng Hitler Blues. Det finns inget direkt hopp i den, det går åt helvete.
- Det var väldigt nära att Freddie Wadling skulle sjunga den. Vi satt och snackade i logen när han hade sjungit med Weeping Willows på Mosebacke för åtta år sedan - vi hade inte setts på åtta år då - och han var ju alltid lika trevlig. Så jag skickade Day of Days till honom, och han var entusiastisk och ville sjunga på den. Men det rann ut i sanden, tyvärr.
På Fucking Beauty sjunger Jay-Jay Johanson.
- Han är helt egen, och han har en fantastisk röst. Vi träffades på en Brian Eno-installation på Fylkingen, där Eno hälsade oss välkomna. Vi kollade tillammans, och så kom han förbi min studio ett par dagar senare. Jag hade låten Fucking Beauty, bara som en pianoballad, och jag var nöjd med den så. Men så tänkte jag att det skulle vara fantastiskt med Jay-Jays röst, som påminner mig mycket om Chet Baker. Han sa tidigt att det vore cool om det kom in en beat efter halva låten, och först var jag tveksam men så tänkte jag att jag skulle pröva. Då växte ju låten jättemycket.
I videon till låten medverkar Jennie Silfverheim. Där agerar också Micke Nyqvist.
- Jennie hade bett om att få vara med om låten någon gång skulle få en video, och vi hade redan filmat hennes delar. Micke Nyqvist hade jag hjälpt med inspelningen till en audition för en Hollywoodfilm. Han ville betala mig för det, men jag frågade om han ville vara med i en musikvideo istället. Han gillade låten och tackade ja. Jag filmade honom i Vanadislunden bara några månader innan han blev sjuk, så nu blir ju videon också lite som en hyllning till fina Micke.
The Party skrev Martin Rössel och Lasse Cleveman ihop till ett album under namnet Cleveman Rössel för några år sedan.
- Lasse Cleveman är ju också alltid central, ända sedan en fyllefest där vi tydligen bestämde att vi skulle bilda Dom Dummaste för snart 40 år sedan. Jag mindes det inte dagen efter, men han mindes. Han har varit rätt förbannad på mig under åren, och undrat när skivan ska komma.
Ikväll ordnar Martin Rössel releasefest för albumet Don't Blame Me på Gröna Lunds teater, där för övrigt Beatles spelade sin första Sverigekonsert. Erik Axl Sund deltar förstås, samt diverse gäster.