Neil Young & The Chrome Hearts - Talkin’ to the Trees
Reprise/Warner
BETYG: 5 av 6
Ingen artist tar hand om sitt eftermäle som snart 80-årige Neil Young. Med ett tiotal arkivreleaser om året - outgivna studioalbum, nyckelspelningar och jätteboxar - kontrollerar han vad och hur vi kommer att minnas honom när han till slut är borta (och ser också till att arkivintäkterna hamnar där han väljer). Därför är det befogat att fundera på hur han betraktar sina nyinspelade album, som även de kommer med en frekvens som få unga har stamina att matcha. Man hade kunnat föreställa sig att även de vore betrakta som konstruktioner för eftermälet. Åtminstone om man hade låtit bli att lyssna på dem.
För de låter som motsatsen. De är personliga dagboksanteckningar och aktuella politiska kommentarer, och de låter spontana i sin konstruktion, i sina arrangemang och sin inspelning. Talkin' to the Trees spretar vilt och verkar ofta improviserade i stunden. Oftare än motsatsen låter det som att de slutgiltiga tagningarna är absolut första gången bandet hör och prövar dem.
I ena änden av spektrat här sjunger han sånger som placerar sig i direkt i hans kanon av odödliga akustiska sånger. First Fire Of Winter till exempel är en fin Helpless-omskrivning som med inspirerat munspelssolo och Neil Youngs vekaste falsett hade kunnat vara en inspelning från 1970 om den inte varit så lös i arrangemangets kanter och så slarvig i ljudet. Med Silver Eagle - namnet på hans turnébuss - går Neil Young hela vägen tillbaka till Woody Guthrie med vad som i allt väsentligt, melodi inte minst, är en systersång till This Land Is Your Land med betraktelser av ett samtida Amerika från bussens analoga och digitala fönster.
Exakt samma melodiuppbyggnad återvänder han sedan omedelbart i Let's Roll Again, men med avsevärt mer elektriskt röjigt komp. Sin kärlek till miljövänliga elbilar har Neil Young återvänt till många gånger under åren, men den här gången hamnar han mitt i den pågående hätska politiska debatten, på grund av Elon Musks roll i den sittande administrationen, och neil Young backar inte för det. Ford, GM, Chrysler - bygg något nytt, något rent, uppmanar han bilindustrin. "If you're a fascist, then get a Tesla - if it's electric, it doesn't matter. If you're a democrat then taste your freedom, get whatever you want".
Minst lika politiskt laddad är Big Change, i det närmaste ett stridsrop mot samhällsomvälvande processer som Neil Young påpassligt släppte just när USA:s 47:e president skulle sväras in. Kraften och ilskan är så stark att den går att ta på, och Neil Youngs otyglade oväsengitarrsolo - som J Mascis fortfarande bara kan drömma om - skulle ensamt kunna avsätta presidenter. Till dess att det sker meddelade för övrigt Neil Young ent som förra veckan att han nu flyttar hem till sitt ursprungsland Kanada igen.
Ännu mer skramlig och röjig är Dark Mirage, så oslipad och kantig att den kanske var orsaken till att Neil Young den här gången valt bort ett i jämförelse tight kompband som Crazy Horse. Lika taggigt orepeterad och garagekantig är Movin' Ahead, som bärs upp av den feta She's About A Mover-inspirerade orgeln av Neil Young-veteranenen sedan 50 år Spooner Oldham.
Det orepeterade går för långt i den inledande och till synes i stunden improviserade countrybagatellen Family Life, om att hitta på sånger och sjunga dem, bland annat för sina namngivna barn och "my best wife ever". Där låter Neil Young faktiskt snubblande nära Wildman Fischer. Den vemodiga Talkin To The Trees som vänligt blinkar till Neil Youngs enda jämbördige på den amerikanska musikscenen med rader som "thinkin' about Bob, all those songs he was singin'" är mer genomarbetat och lyckosam, och än mer så skivans mest disciplinerade stund i avslutande Thankful. Den har en mjuk och ödmjuk ton i sitt tillbakablickande på ett liv, och med sitt milda arrangemang påminner den om lika återblickande och självreflekterande Harvest Moon.
Men även om Thankful summerar albumet och och kanske mycket mer än det är det tydligt att Neil Young långtifrån är färdig. Han har fler iakttagelser att berätta om fler orättvisor och smärtor - både politiska och privata - att hantera i sånger och gitarrsolon. Neil Young tänker inte slösa bort den tid han har, och även om det är svårt att hålla jämna steg med 80-åringen är det väl värt mödan att försöka.
Av Patrik Forshage
16 juni 2025
Skivrecension