X-TG – Desertshore / The Final Report

Industrial/Import
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2012)

Throbbing Gristle är ett av de band där tekniken till slut hunnit ikapp kreativiteten. Den sortens elektronisk suggestion de alltid arbetat med har under det senaste årtiondet varit avsevärt enklare att framställa i befintlig apparatur, och även om det bidragit till att göra deras arbete smidigare ska det samtidigt till bandets förtjänst omedelbart konstateras att det inte inneburit att deras ambitioner minskat.

Nu är ju visserligen X-TG inte riktigt Throbbing Gristle. Genesis P-Orridge har under högljutt klagande tagit sin hand ifrån projektet, och under genomförandet av projektet dog Peter "Sleazy" Christopherson för två år sedan. Men Chris Carter och Cosey Fanni Tutti slutförde inspelningarna som en gåva till sin avlidne kollega, och det tackar även vi för.

The Final Report är en dramatisk postindustriell elektropsykadelisk skiva som trots sin skissartade karaktär ändå engagerar och fascinerar med atonala detaljer som attackerar de stämningar som annars nästan är ambient. Den är avsevärt mer tillbakadragen än merparten av Throbbing Gristles samlade repertoar (i den mån någon lyckas överblicka alla de ziljoner utgåvor de har bakom sig). Men även om den till namn och stämning är att betrakta som ett avsked är den likväl inte den här utgåvans huvudnummer, utan snarare som ett post scriptum.

Det bandet egentligen hade föresatt sig – och också sjösatt i en omfattande ambitiös liveversion – innan hälften av medlemmarna föll ifrån var att rekonstruera hela Nicos album Desertshore från 1970. I den här studioinspelade versionen har inbjudna gäster tagit över sången istället för TGs utflugna sångare, och även om det berövar konstellationen en del av sin industrimusikaliska status bidrar det samtidigt till att göra skivan bättre. Här inleder till exempel Antony Hegarty med en tolkning av Janitors of Lunacy som är mindre dramatisk än Nicos original. Men även om han förmedlar värme istället för Nicos iskyla är det likväl lika vackert, faktiskt nästan vackrare. På samma sätt är Marc Almond i sitt esse i The Falconer, medan Blixa Bargeld ligger en aning närmare originalet både genom det tyska språket och tonfallet. Den före detta porrskådisen Sasha Grey är ett apart röstinslag, men inte alls oävet, och även två låtar med Cosey Fanni Tuttis röst övertygar.

I än högre grad än i utgåvans systerskiva The Final Report är Desertshore med sina balanserade arrangemang och subtila rytmer noggrant konstruerad, mer disciplinerad och på gott och ont mer konventionell än Throbbing Gristle brukat erbjuda. Det må göra en och annan oljudsälskare besviken, men det är ett respektfullt, värdigt och mycket vackert sätt att hylla de båda ikonerna Christa "Nico" Päffgen och Peter "Sleazy" Christopherson.