Thåströms självbiografi i halvsjungen och mycket oroande talboksform, volym två. ”Thåström ger inga intervjuer”, meddelar skivbolaget sturskt innan vi ens hunnit fundera på att fråga. Tror fan det, vad finns att tillägga när Thåström är framme vid del två av sina någotsånär tonsatta memoarer.
Mörkret i musik och texter avslöjar att han lider av djupaste dödsångest – låt oss hoppas att det bara är en medelålderskris – och de långa berättande eposen fyllda av vardagliga detaljer och storslagna metaforer avslöjar att han snöat in på Dylan (för att inte tala om en Dylan-cover (!), visserligen via Nationalteaterns försvenskning). Vi möter en vattenkammad liten Pimme på skolavslutning, en inte lika vattenkammad Pimme på Clash-konsert i Örebro, Pimme i utlandsexil (med analysen ”Jag vet jag är skyldig till att under många herrans år försökt slippa va med mig själv”), och till och med veta att Skogskyrkogården inte är hans önskade begravningsplats.
Faktum är att om du någon gång råkat på Thåström så är chansen stor att du har en personlig ursäkt eller hälsning att hämta i de mycket utlämnande texterna. Ossler, Conny Nimmersjö och på titelspåret Anna Ternheim backar honom krypande dovt, helt utan publikfriarförsök, och för fansen räcker det förmodligen mer än väl att få Thåströms självbiografi i halvsjungen och mycket oroande talboksform.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
