Bäst just då - Världens bästa skiva

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007)

Skitsnack, det är klart att det finns objektiva och eviga sanningar också ifråga om musik. Som att 7/8-delstakt är svårare att spela än 2/4-takt, som att en bastuba bara undantagsvis är ett njutningsbart soloinstrument, och som att The Clashs London Calling från 1979 är en av de tre bästa skivorna genom tiderna. Alla kategorier. 

The Clash tredje album är ett under av aparta individers unika samarbete, den är ett unikum av originalitet och igenkännlighet, och det är en av de allra mest imponerande samlingarna nödvändiga sånger som någonsin kommit ut, från ett band som hade en jävla massa viktigt att berätta för kidsen, men som aldrig någonsin skulle skriva någon annan än makthavare på näsan. 

The Clash hade visserligen varit helt okej tidigare också, och de fortsatte att göra spännande saker ett par år efter London Calling också, men den inspiration och genialitet som det dubbelalbumet flödade över av hade bara anats tidigare och skulle bara dyka upp sporadiskt senare. På debuten två år tidigare var The Clash ett punkband, inte det största, inte det bästa och inte det mest originella. På Give 'Em Enough Rope 1978 hade de mognat och skaffat sig en riktig rawk-producent, och låtarna fortsatte att vara utmärkta och ibland till och med alldeles förtäffliga. 

Men hösten 1979 hände något. The Clash hade turnerat i USA, de hade upptäckt film- och rock-mytologin och svalt den med hull och hår, de hade bestämt sig för att Paul Simonons kärlek till reggae, Mick Jones gamla glam-synder, Joe Strummers r'n'b-poser och till och med Topper Headons jazz-flörtar skulle få avspegla sig i The Clash musik. 

Så när London Calling släpptes, efter att The Clash hade kuppat igenom dubbel-LP-formatet, liknade den inget annat i efterdyningarna av punken. USA-fascinationen, bara två år efter I'm So Bored with the USA, kunde höras i attackerna mot multinationella företag och i hyllningar till filmstjärnor och bilmodeller, och bandet var så sammansvetsat att det fortfarande är en vida spridd uppfattning att Lost in the Supermarket är Mick Jones självbiografi, trots att det var Joe Strummer som skrev texten. 

Begreppet "överproducerad" må ha konstruerats för att beskriva London Calling, men trots att samtliga populärmusikaliska stilar är representerade och trots mängden av material, är det för första och enda gången i musikhistorien inte ett negativt begrepp. Bakom produktionen, bakom inspirationen, bakom explosionen låg Guy Stevens, en gammal hippie som tidigt varit involverad med The Who, och som sedan drivit sin egen studio och producerat en massa tidiga 70-talsinspelningar med Free och Traffic. Mick Jones hade idoliserat honom eftersom han varit manager och tillika producent åt Mott the Hoople, och trots en viss tveksamhet från personer som utsatts för den gamla hippiens sinnessvängningar på senare tid kontrakterades han. Och med facit i hand kan vi bara andas ut och tacka The Clash för det beslutet. 

Facit, i det här fallet, är den lika perfekta jubileumsutgåvan London Calling 25th Anniversary Edition(CBS/Sony), som kommer att fungera som svåröverträffad måttstock för all världens återutgåvor i framtiden. Med originalalbumet inträngt på en CD bjuds vi dessutom på en extra CD med de förmodat försvunna Vanilla Tapes, med 21 demos inspelade i replokalen under sommaren 1979, bara veckor innan albumet skulle spelas in. Dessutom har man lagt till en DVD med en fullständigt briljant 30-minutersfilm om albumets tillkomst, signerad bandets kompis och Mick Jones framtida Big Audio Dynamite-kollega Don Letts. 

Ljudmässigt är det halvdant som sig bör på replokalsdemos, och det är knappast en skiva som kommer att tillhöra någon skivsamlings mest spelade, men precis som DVD:ns svartvita fragment från Wessex Studios är de ändå en fantastisk pusselbit som hjälper oss att fatta att det hände något magiskt under Guy Stevens producenttrollspö (eller snarare den stege han svingar medan ett skräckslaget The Clash försöker spela in). För bland instrumentala varianter av Guns of Brixton och riffövningen Hateful, som inte antyder några större avsteg från punkrötterna, eller rättfärdiga genomgångar av låtar som Lost in the Supermarket finns också en drös halvkassa ska-punklåtar som ingen kunde ana skulle bli några av de viktigaste i världen.

Titellåten, esset, mästerverket, är tafflig och ur tempo, och varje gammal kassett med Herr Marmelad & Hans Skorpor live på Ultrahuset i Handen innehåller ett halvdussin bättre låtar i samma stil. Sommaren 1979 var The Clash ett okej band. Hösten 1979 var de världens bästa band. Sommaren 1979 hade The Clash skrivit en bunt låtar som var okej, och hade idéer till några ytterligare. Hösten 1979 spelade The Clash in 19 odödliga låtar som aldrig kommer att minska i styrka. 

Mer behöver förstås inte sägas. London Calling var världens bästa skiva 1979, och London Calling är världens bästa skiva 2007. 

Andra trevliga återutgåvor just nu

Pugh Rogefeldt - Guldgruvan - Kuriosa 1968-2002 (National)

En sympatisk samling demos och ihopskrap. Glöm att han turnerade med Gyllene Tider i somras, och njut av låtar som kaxiga Stenen som jag står på och bortglömda Mona, och köp sedan dessutom återutgåvan av hans sista helgjutna skiva Bamalama (Metronome/Warner), som fångar hans äventyr i Muscle Shoals 1976. 

Jeff Buckley - Grace Legacy Edition (Columbia/Sony). 

Det var redan en fantastisk skiva från en av 90-talets viktigaste röster, och med DVD och bonus-CD, där Jeff Buckley tar sig an allt från MC5 via Big Stars Kanga-Roo, i 11 minuter, till Bukka White, förhöjs upplevelsen ytterligare några snäpp. 

Velvet Underground - Live at Max's Kansas City Deluxe Edition (Atlantic/Rhino) 

Nu är dokumentet över Lou Reeds sista dagar I Velvet Underground nästan dubbelt så långt, och den trötthet och ointresse som fick honom att omedelbart efter dessa gig återvända till föräldrarhemmet för att satsa på en karriär som revisor istället är lika tydlig som Jim Carrolls Pernod-beställningar i baren. 

Mission of Burma - A Gun to the Head (Ryko)

Det udda efterpunkbandet från Boston har just återförenats efter 20 år, men även om deras nya skiva inte alls är oäven är det ju glansdagarna på Ace of Hearts-etiketten vi vill åt. Just de är samlade här, och That's When I Reach for My Revolver är höjdpunkten.   

Galaxie 500 - Uncollected (Ryko). 

Numera leder Dean Wareham sitt Luna till platser dit ingen gått, men på 80-talet spelade han tillsammans med Damon & Naomi in tre amerikanska indiemästerverk, varav det tredje nyligen gav namn åt en viss TV-serie på MTV (det är ok, själva hade Galaxie 500 lånat titeln This is Our Music från Ornette Coleman). Det här är ingen Greatest Hits, om nu någon trott att det skulle kunna sättas samman en sådan från Galaxie 500. Istället är det en samling udda sessions och låtar från samlingsalbum, och avslöjar samtidigt Galaxie 500 som det enda band som spelat in covers av såväl Beatles- som Rutles-låtar. 

The Rolling Stones - Singles 1965-1967 (ABKCO/Universal) 

Box nummer två i en förmodligen ändlös serie lådor med minikopior av bandets originalsinglar, riktade till fanatiska samlare och ingen annan. Den rymmer 11 singlar, med såväl europeisk som amerikanska baksidor i de fall de var olika, från en drygt tvåårig period när Rolling Stones han ge ut inte mindre än sju album. Ruby Tuesday, Let's Spend the Night Together, 19th Nervous Breakdown, Stupid Girl och framför allt She's a Rainbowb/w 2000 Light Years From Home.

Talking Heads - The Name of This Band is Talking Heads (Sire/Rhino/Warner)

Med liveinspelningar från 1977 till 1981 har den här hamnat i skuggan av sin två år yngre syskonliveskiva och film Stop Making Sense. Nu har den utökats med ytterligare 15 spår, och är undantaget som bekräftar regeln att liveskivor är ett otyg som få band gör något bra av, och inget band ror iland två gånger. 

The Essential Kris Kristofferson och The Essential Cheap Trick (båda Columbia Legacy/Sony) är två utmärkta introduktioner till artister som borde vara betydligt mer hyllade än vad de är. Båda utgåvorna har genomtänkta urval med tyngdpunkten på de viktigaste perioderna, och båda skivorna borde göra att försäljningen av artisternas välskötta kataloger - ett omfattande urval, gott om extramaterial, snygga essäer - tar fart.   

Fem timmar Ramones på DVD hade kunnat bli så bra att vi aldrig mer skulle behöva resa oss ur soffan. Men Marky Ramones Raw (BMG) lever inte upp till förväntningarna. Det långa resereportaget visar att Ramones oftast var rätt ödmjuka i möten med fans, men att det kunde spåra ur ibland. Sedan visar det samma sak en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Ibland blandas det upp med ett liveframträdande, men oftast från deras tristare perioder och platser, som Provinssirock i Finland 1988. När Robbie Krieger kliver upp på scenen för att spela Doors-covers tillsammans med Ramones är det tur att vi har fjärrkontroll och snabbspolning, men Howard Sterns intervju med sin spegelbild Joey Ramone får inte missas.