Melin Melyn - Mill on the Hill

Blomonj

BETYG 5 av 6

Melin Melyns debutalbum är mycket mer än bara ett debutalbum. Det walesiska bandet har med stor noggrannhet konstruerat en egen liten värld byggd som en by runt den gula väderkvarnen ("Melin Melyn" på walesiska) på kullen). Dit går bandets sex mjölnare varje morgon, med chefen Gruff Glyn i spetsen, för att förse byn med musik av allehanda karaktär.

Att det är flummigt, stolligt och allmänt knäppt hade man kunnat räkna ut av välsignelserna från både Gorky's Zygotic Mynci och Super Furry Animals , och redan skivans introstycke byter tempo minst tre gånger och arrangemangskaraktär fler än det. Därifrån fortsätter det skena iväg i den fina psykedeliska poplåten Vitamin D som med stilig lap steel över Sgt Pepper-detaljer vill påminna oss om att "this is not the real life, this is just another fantasy".

På ett par ställen är texterna helt på walesiska, som på den fina countryballaden Dail, och ärligt talat är även de engelskspråkiga låtarna stundtals rätt svårbegripliga i sin vardagsförvirring. Progrockiga knepigheter som Fantastic Food, med önskan att "the spices weren't so spicy" till exempel, eller verser om att råka trampa på en snigel och medan man tvättar foten i handfatet grubbla över vad den stackarn egentligen hade gjort för att förtjäna ett sådant öde. Det sista är den finstämda inledningen på Running on MT, som strax brister ut i gedigen countrystomp med tillkämpad Texasdialekt, medan The Pigeon & The Golden Egg är gammalrockenroll med en glamtwist som får oss att minnas Roy Woods glittrande Wizzard.

Men även om deras vimsighet får Syd Barrett att verka rationell och Dukes of the Stratosphear att låta återhållsamma betyder inte det att de inte har skivan i fast grepp. Popsångerna är soldränkta, medryckande och vänligt omtänksamma, och när den riktiga världen blir mörk och ond i sin tilltagande galenskap framstår solskenet i byn runt den gula kvarnen som en betydligt mer trivsam vrickad tillvaro.

Av Patrik Forshage

11 mars 2025

Skivrecension