Retrokrönika: 21 Years Ago I Sang This Song - Månadens musik-DVD

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2004) 

Återföreningar brukar innebära återupplivade konflikter och halvtinade coverversioner av egna gamla hits. Konserter rätt upp och ner på DVD brukar vara lika spännande som sexskildringar i grundskolans biologiböcker. Det är alltså mycket höga odds för kombinationen återförening och lyckad konsertfilm på DVD. Den här månaden får vi ett utmärkt exempel på just hur katastrofalt det kan bli. Men. Vi får också motsatsen - en återföreningskonsert från ett band som inte funnits på flera årtionden, som är så bra att vi ramlar ur soffan. 

Kevin Rowland älskar att göra allt fel. När han släpper It Was Like This - Live (dts) från Dexys Midnight Runners återföreningsturné är det förstås den allra första konserten från Liverpool i november 2003 som görs tillgänglig, med nervositet och småmissar, istället för en senare konsert när allt hunnit sätta sig. 

Osannolikare popstjärna än Kevin Rowland i brittisk aristokratutstyrsel, med bredrandig kostym och perfekta detaljer i manschettknappar, sköldpaddsgglajjor, tangorabatt, Rolex, breda rosa hängslen och överkammad flint får man leta länge efter. Här är han i sitt livs form, och smyckar Come On Eileen med inpass som "21 years ago since I sang this song, now I'm back again to try to right all the wrongs". This is What She's Like med lika delar skönhet och uppdaterad humor är rent hjärtevärmande, och resten av smyckesskrinet, från Tell Me When My Light Turns Green till My Life in England, och dessutom med en cover av The Commodores Nightshift så vacker att vi måste skriva om soulhistorien, skiner minst lika starkt som i bandets adolescens. Det gör att det - tro det eller ej - nästan är lika fantastiskt att se DVD:n som det var att bevittna en av turnéns konserter IRL. 

Annan tittmusik den här månaden 

New York Dolls - Morrissey presents The Return of the New York Dolls, Live from Royal Festival Hall, 2004 (Attack/Sanctuary)

Månadens andra återföreningsdokumentation är Dexys Midnight Runners motsats i allt. Morrissey lyckades övertyga de originalmedlemmar som inte hade hunnit dö i somras att en återförening vore på sin plats. Det var det inte. 

Det tar inte många minuter innan man rodnar över hur David Johansen, som annars har hållit på sin integritet under åren, struttar runt med nagellack och solglasögon, som en 60-årig trashrockare. Syl Sylvain bär glitterjacka i flickstorlek och ett skärp med Max's Kansas City logga, någon som heter Steve Conte tror att han är Johnny Thunders (det tror ingen annan) och bara Killer Kane behåller någon form av värdighet. 

Några åldrade punkare uttalar sig överdrivet artigt om Dolls återförening i bonusmaterialet, och de enda som verkar ha förståndet i behåll är Bob Geldorfs barn, som stannade hemma med sina skivor och en Dolls-affisch från 1973 istället för att ta del av återföreningsspektaklet. När ljudet dessutom är av sämsta bootlegkvalitet finns det all anledning att stoppa distributionen, och sedan hålla tummarna att inte Knork-Thomas, Lill-Steffe och andra åldrade svenska trashrockare får för sig att det är ok att klä ut sig så här igen. Ooops, försent för några av dem. 

David Bowie - A Reality Tour (Columbia/Sony) 

Den som var på plats i Globen, eller som har sett den här turnén på bonus-DVD på Bowies senaste skiva vet att det inte var något av hans mest oförglömliga ögonblick. Men med drygt två timmars speltid och en bra mix mellan gamla hits - hör bara Gail Ann Dorsey härma Freddie Mercury exakt i Under Pressure - och nya låtar är det en prisvärd konsertfilm, varken mer eller mindre. 

Kiss - Gold (Mercury/Universal) 

Det fortsätter drälla ut skivor i Sound+Vision-serien, med greatest hits-samlingar över två CD, och med en tillhörande DVD. Kiss Gold är en av de roligare på länge, med alla låtar du behöver och dessutom den riktigt billiga och utpräglat sexistiska Exposed att titta på. Lite för mycket 80-talsvideos - det var Kiss osminkade period - men en del godbitar från mitten av 70-talet, och en mycket tidig Deuce i hemsydda superhjältekostymer. 

The Rolling Stones - Rock and Roll Circus (Mercury/Universal). 

I Mojos värld är Stones cirkusföreställning från 1968 ett av rockhistoriens viktigaste ögonblick. För oss andra är det kul att se Tony Iommi spela gitarr bakom en enbent flöjtist, The Who sopa golvet med huvudakten och en redan halvdöd Brian Jones.