Nils Lofgren - The Loner (2008)
Hypertension/Helan
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2008)
Nils Lofgren måste vara en av de bästa sidekickar en rocksångare kan ha. Pålitlig, hyperkompetent och så profillös att han aldrig riskerar att överglänsa stjärnan. Det är därför Neil Young har anlitat honom i snart 40 år, och Bruce Springsteen i mer än 20. Det är också därför har han aldrig fått till ett bra soloalbum.
När han nu saluterar sin ena boss blir det förstås alldeles för försiktigt och vördnadsfullt. Med sin akustiska gitarr, här och där ersatt av ett piano, är det alldeles för anonymt för att ens få nämnas i samma delstat som originalen. Hos Neil Young uppstår som bekant magin i imperfektionen, reporna och dissonansen, och något sådant går inte att ana hos Nils Lofgren. Då hjälper det inte att han gör en ok röstimitation eller att bland andra Mr Soul bränner till - det här är en fullständigt onödig skiva.