Drive-By Truckers: Demokrati och sedan anarki

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2008)

Patterson Hood förklarar hur Drive-By Truckers funkar.

Drive-By Truckers tar sin tidlösa rock - mer The Band och The Hold Steady än Lynyrd Skynyrd faktiskt - till Sverige i dagarna. Vi ringde upp Patterson Hood på hans mobil hemma i Austin, GA.

Kul att ni kommer till Sverige, vi kan knappt vänta.

- Inte jag heller. Jag har aldrig varit i Sverige, trots att min morfar faktiskt bodde där en massa år på 70-talet. Han byggde oljecisterner, och på fritiden åkte han runt överallt, och sedan skickade han en massa vykort och skrev att det var världens vackraste land.

Äsch. Det säger du säkert till varje land du datear.

- Nejdå, det är sant. Jag lovar.

Så vad kan vi förvänta oss när Drive-By Truckers spelar här?

- Jag vet lika lite om det som publiken gör. Vi har ingen låtlista, utan bestämmer bara vilken låt vi ska börja konserten med. Sen får vi se. Demokrati, och sedan anarki. Så funkar vårt band.

Men Spooner Oldham kommer inte med?

- Nej, tyvärr. Det finns ingen som han. Men han varken hinner eller orkar med vårt turnétempo.

Jason Isbell, en av Drive-By Truckers hörnpelare, hoppade av härom året. Hur klarar ett band att förlora en av sina förgrundsfigurer och låtskrivare, och bara komma ut starkare?

- Det var bäst för alla parter. Han tog med mycket till bordet under sina år i bandet, men mot slutet ville vi i helt olika riktningar. Dessutom sprack det ju mellan honom och Shonna, vår basist, och då blev det nödvändigt att välja mellan dem.

Men du och Mike Cooley har spelat ihop hur länge som helst?

- Nästa vecka blir det 23 år, faktiskt.

Grattis! Hur firar ni det?

- Genom att dricka. Det är ju så vi har umgåtts i 23 år.

Berätta om arbetet med Bettye Lavettes The Scene of the Crime förra året. Hon dissade dina låtförslag?

- Ja, oh ja. Jag är väldigt stolt över den skivan vi gjorde, men det var väldigt svårt. Bettye visste inte vilka vi var, och hennes erfarenheter av musikbranschen gjorde att hon uppfattade allt som Drive-By Truckers ville och föreslog som hot, som om vi var ute efter att sticka henne i ryggen. Hon hade, eh, ganska dåligt humör. Men till slut hittade vi varandra. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att spela bakom någon annan soullegend igen, någon gång i framtiden, och Bobby Womack vore den högsta drömmen. Med Bettye Lavette igen? Nej, jag tror inte det.

Du gästar på The Hold Steadys nya album. Känner du samhörighet med band som The Hold Steady?

- Absolut. De känns som ett sånt band som lever för rock'n'roll, precis som Drive.By Truckers, och vi bottnar nog båda i att ha haft musikaliska uppvaknanden på Bruce Springsteen-konserter, även om vi sedan gick i helt olika riktningar. Det är lite kul faktiskt, för även om jag älskar The Hold Steadys tre senaste album så har jag aldrig sett dem live, eller träffat dem. Min insats på deras album har gjorts separat.

Du deltar i arbetet med unga musiker på lägret Camp Amped. Berätta.

- Det är ett två veckor lång läger för tonåringar, där de bildar olika band med olika uppgifter, och där vi sitter i seminarier och diskussioner. Tonåringar är ju instabila, till att börja med, precis som skapande artister, och kombinationen av de två kan vara direkt livsfarlig. Jag bidrar helt enkelt till att ge dem vissa grundläggande överlevnadskunskaper. Tänk om någon hade kunnat ge mig något sådant när jag var i den åldern.

Men det borde väl din pappa (David Hood, legendarisk Muscle Shoals-basist) ha kunnat ge dig?

- Nja, han var ju mera studiomusiker än turnerande. Och sen är det ju alltid det där med att lita på vad ens föräldrar säger, det är lättare om det är någon utomstående.