Nick Cave & The Bad Seeds - Wild God

PIAS/Border

BETYG: 5/6

"All the King's Horses, and all the King's men...". Efter sina privata tragedier är det inte konstigt att Nick Cave inleder så fatalistiskt. Men så slår han omedelbart undan tanken. "Well, never mind, never mind. Never mind, never mind." För hur djupt förtvivlat det än är går det faktiskt att sätta ihop det allra trasigaste igen. Det behövs inte ens kungens alla hästar och män - även om det kan uppfattas som en hurtig klyscha är det ändå ett faktum att tid och bearbetning läker sår. Inte utan att lämna fula ärr, ingen tvekan om saken, men även de djupaste tragedier kommer att gå att hantera, och även den värsta mentala smärtan går att lindra.

Och vet du, när man varit där i det allra djupaste mörkret och ändå hittat fotfästet och kunnat börja ta sig uppåt igen, då är man inte bara mer tjockhudad utan starkare sitt sätt att möta och hantera kris.

Nio år efter att Nick Cave plötsligt och fasansfullt förlorade sin 15-årige son, och sedan drabbades ytterligare när även hans äldste son gick bort för två år sedan, har han hittat den styrkan. När han inleder en renodlad blues som Joy med raderna "I woke up this morning with the blues all around my head. I felt like someone in my family was dead" drar man som lyssnare efter andan. Men inte Nick Cave. "After that, nothing really hurt again" sjunger han i Final Rescue Attempt, och han har hittat sättet att sjunga om det mörka på ett varmt, innerligt och djupt vemodigt sätt, så att det inte bara är kolsvart. Det är inte ett bara ett halvkvävt ångestskrik, som det var på albumen The Skeleton Key och Ghosteen.

Förändringen får andra effekter dessutom. Nick Cave har resonerat om att de albumen var för råa, personliga och bräckliga för att The Bad Seeds skulle kunna känna sig delaktiga. Men med avsevärt ljusare nyanser i svärtan är Wild God en skiva som tar ut svängarna i sina arrangemang. Det ger The Bad Seeds medlemmar - inklusive gästande Colin Greenwood från Radiohead - utrymme att vara dynamiska. Warren Ellis omfattande erfarenhet av arrangemang från de många soundtrack-engagemangen ihop med Nick Cave innebär att Wild God är stort orkestrerat med körer, stråkar, klockspel och gonggong.

Med sina tragedier hade Nick Cave kunnat uppfattas som inkarnationen av Bibelns Job, men den sortens passiva objekt för Guds och djävulens kraftmätningar tänker han inte låta sig reduceras till. Istället är det förstås Nick Cave som är skivans Wild God, förhistorisk, åldrande och lite vilsen inför den skapelse som är hans musik och hans liv. Men nu börjar han förstå bakomliggande meningar och syften, och när han hittar sitt folk brister de på flera ställen på albumet i den där sortens jublande gospelkörer som gör oss ateister och agnostiker avundsjuka på de nyfrälstas förtröstan och lycka mitt i allt elände. 

Till en sådan eufori har nog Nick Cave i ärlighetens namn aldrig längtat. Men bearbetningens- och läkeprocessen verkar fungera, och det bidrar till att Wild God inte är lika omtumlande som Ghosteen, tack och lov, men likväl en strålande skiva och ett strålande ärligt och personligt konstverk. 

Publicerad den 3 september 2024